Arvets Hemligheter DEL 2 - ARVSRÄTT FRÅN A TILL Ö - Eviga frågor i successionsrätten

Av Paul Burton
April 07, 2025
41 Läs tid

Makes arvsrätt

När folk börjar prata om arv är det nästan alltid barnens rättigheter som lyfts fram. Föräldrarnas sista vilja blir sekundär när bröstarvingarnas anspråk tar plats. Men det finns andra som också har ett intresse i kvarlåtenskapen, andra som ofta hamnar i skuggan av allt detta tal om blodsband.

Den efterlevande maken – personen som delat livet med den avlidne och som nu står kvar med resterna. Försörjning och trygghet blir centrala frågor, och historiskt sett har samhället behandlat dessa människor som om de knappt existerade. Enligt äldre svensk rätt hade maken ingen arvsrätt alls. Istället fick de hålla tillgodo med giftorätten och något som kalladesfördel av bo oskifto – en rätt till ett minimalt värde ur det gemensamma boet. Något som kan ses som en förfader till dagens basbeloppsregel.

Det fanns en annan form av skydd, något som kalladesmorgongåva. En barnlös efterlevande hustru hade rätt till detta som en sorts garanti. Men om det fanns barn? Då var hon hänvisad till deras vilja och förmåga att underhålla henne. Förväntan var att barnen skulle ta hand om sina föräldrar på ålderns höst. Ett system byggt på beroende.

År 1921 tog man bort morgongåvan och införde istället enprovisorisk arvsrätt för en efterlevande make när det inte fanns några barn. Rätten gav maken en andel – halva det gemensamma boet som giftorättsandel och hälften av den avlidnas kvarlåtenskap. Resten tillföll de övriga arvingarna. Det här var ingen lösning som skyddade den efterlevande makens intressen tillräckligt. Det var bara ett plåster på ett öppet sår.

1928 års arvslag försökte göra upp med det där. Om den avlidne maken inte hade några arvsberättigade barn, fick den efterlevande hela kvarlåtenskapen. Men för att säkra rättvisa för andra potentiella arvingar i andra arvsklassen (föräldrar, syskon och deras avkomlingar), gavs dessa rätt tillefterarv vid den efterlevande makens död. Det här systemet speglade det som många redan förordnat genom testamenten mellan barnlösa makar.

Men om det fanns barn? Då fick de allt. Den efterlevande maken fick nöja sig med skyddet genom giftorätten och eventuellt underhåll från barnen. Konsekvensen? Att den efterlevande maken ofta tvingades sälja sitt hem eller göra sig av med tillgångar för att lösa ut barnens arv. Det här systemet var allt annat än rättvist. Och det märktes snabbt.

Det dröjde ändå till1987 års reform av ärvdabalken innan något verkligt förändrades. Efterlevande make fick nu rätt att ärva den avlidneföre gemensamma barn. Dessa barn måste numera vänta tills båda föräldrarna är borta innan de kan kräva ut sitt arv. En förändring som hade sin grund i att man inte längre såg samma behov av att trygga bröstarvingars ekonomiska ställning – de flesta hade vid arvfallet redan lämnat hemmet och försörjde sig själva.

Barnens försörjning tryggades genombarnpensioner och försäkringar. Och efter attbarns underhållsskyldighet gentemot föräldrar avskaffats 1979, framstod den efterlevande maken som mer utsatt än någonsin. Det fanns ett behov av att stärka deras rättigheter, att ge dem tid och utrymme att kunna leva vidare.

Men som vanligt var förändringen inte heltäckande. Efterlevande makens förbättrade ställning gällde bara i relation tillgemensamma barn. När det kom tillsärkullbarn, alltså barn från tidigare förhållanden, hade de fortfarande rätt att få ut sitt arv omedelbart. Att en make skulle få rätt att behålla kvarlåtenskapen intakt för att skydda sig själv betraktades som orimligt.

Det emotionella bandet mellan en efterlevande make och den avlidnes egna barn antogs inte vara starkt nog för att rättfärdiga en sådan lösning. Det var en teoretisk balansgång mellan rättvisa och förväntningar. Och ofta fanns ingen praktisk rättvisa alls.

Det här är den verkliga berättelsen om efterlevande makes arvsrätt. Ett skydd som byggts upp bit för bit, alltid sent, alltid för lite. Ett lapptäcke av regler som försöker skapa trygghet där ingen någonsin kunnat känna sig säker.

1.3.4. Släktens arvsrätt

Barn och makar är de som vanligtvis står i centrum när arvet ska fördelas. Men systemet har alltid sträckt sig längre än så. Längre ut bland de där trassliga släktbanden, där människor knappt vet vem som hör ihop med vem, där har arvsrätten också sträckt sina klor.

Med1734 års lag öppnade man dörrarna på vid gavel. Arvsrätten var i princip obegränsad. Om inga närmare släktingar fanns, kunde det alltid grävas fram någon kusin, någon avlägsen släkting som ingen träffat på årtionden. Blodsbandet var det enda som räknades. Spår av släkt, hur svaga de än var, gav ändå rätt till arv.

Men under början av 1900-talet började synen på arvsrätt förändras. En oändlig arvsrätt som enbart byggde på släktskap blev föråldrad, ett system som halkat efter i en värld som rörde sig framåt. När1928 års arvslag skulle utformas, betonadeLagberedningen att blodsbandet inte kunde vara den enda grunden för arvsrätt. Det krävdes något mer – något som kunde spegla en verklig koppling mellan människor.

Det var här man började tala omsocial samhörighet. En idé om att det borde finnas någon form av relation mellan arvlåtaren och arvtagaren som gick bortom ren släktskap. Det handlade om att hitta någon sorts mening i fördelningen, att det inte bara skulle handla om genetiska band.

Lagberedningen drog en gräns.Kusiner och mer avlägsna släktingar skulle inte längre ha arvsrätt. De föll utanför den nya ordningen. Det som återstod var de närmare släktingarna, de som kunde antas ha haft någon form av verklig relation till arvlåtaren.

Den här förändringen fick en följd som man inte kunde ignorera. Genom att begränsa vilka släktingar som hade rätt att ärva, ökade antalet fall däringen arvinge fanns kvar. Tidigare hade staten haft rätt att ta över kvarlåtenskapen i dessa fall, ett system som upplevdes som både kallt och cyniskt.

För att mildra kritiken valde man att skapa något nytt.Allmänna arvsfonden inrättades som ett sätt att låta kvarlåtenskapen gå till något meningsfullt, något som kunde spegla den vilja som annars uttryckts i testamenten. Fondens syfte bestämdes till att främjavård och fostran av barn och ungdomar.

Fonden blev ett sorts juridiskt skyddsnät, ett ställe där kvarlåtenskap kunde kanaliseras när ingen annan fanns. Genom en lagändring 1969 utökades fondens syfte till att även omfattaomsorg om funktionshindrade. Och sedan den 1 juli 2021 ingår ävenäldre personer (personer från 65 års ålder) i fondens bidragsändamål.

Allmänna arvsfonden är ett svar på en fråga som lagstiftarna försökte undvika. Vad ska man göra med ett arv som ingen vill ha eller som ingen har rätt att ta? Det är en kompromiss mellan att låta staten ta över och att försöka göra något som åtminstone ser ut som välvilja. Men i slutändan handlar det alltid om att få saker att se rätt ut, även när de egentligen inte är det.

Testamentsrättens utveckling

Testamente som rättsligt institut har sina rötter i den romerska rätten. Romarna utgick visserligen från att släktens arvsrätt var huvudregel, men de utvecklade också en långtgåendetestationsfrihet som innebar att den testamentariska successionen fick företräde framför den legala arvsrätten. Ett synsätt som än idag märks inom deangloamerikanska rättssystemen, där man talar omintestate succession när det inte finns ett testamente.

I svensk rätt har utgångspunkten traditionellt varit den omvända. Fördelningen av kvarlåtenskapen ska ske enligt denlegala arvsordningen om inget annat förordnats genom testamente. Detta speglar en annan grundsyn än den som präglar de angloamerikanska systemen, där utgångspunkten är individens fria vilja snarare än släktens rättigheter.

Skillnaden handlar inte om vad som anses viktigast – testamente eller arv – utan om vilket perspektiv man väljer. I de angloamerikanska systemen är testamentet den primära ordningen, medan arv fungerar som en reservregel. I Sverige bygger reglerna på en föreställning om att släktbanden utgör grunden för arvsrätten. Testamenten tillåts däremot förändra denna ordning om det uttrycker arvlåtarens vilja.

Detta betyder inte att testamentet är en främmande tanke i svensk rätt. Faktum är att man förutsätter att den lagstadgade arvsordningen speglar den avlidnes förmodade vilja, om inte ett testamente säger något annat. Det är en konstruktion där både arv och testamente betraktas som giltiga metoder för att fördela kvarlåtenskapen.

Historisk utveckling

Denromerska rätten tillät en långtgående, om än inte obegränsad, testationsfrihet. Systemet byggde på tanken omfri äganderätt och familjeöverhuvudets absoluta makt (patria potestas). Däremot, i dengermanska rätten, var utgångspunkten att tillgångarna tillhörde familjen och ätten. Här var det inte tänkbart att enskilda medlemmar skulle kunna förordna över egendomen genom testamente.

Med tiden började dock gåvor för dödsfalls skull – så kalladesjälagåvor – att accepteras. Det var en sorts andlig betalning för själslig frälsning, vilket kyrkan hade intresse av att främja. Därifrån var steget inte långt till att godkänna testamenten som ett sätt att fördela egendom.

Redan under1200-talet infördes möjligheten att testamentera bort egendom i Sverige, mycket tack vare kyrkans inflytande. Trots detta utvecklades inte testamentsrätten särskilt snabbt, eftersom den allmänna uppfattningen var attjorden tillhörde släkten. Det fanns en stark motvilja mot att låta egendom lämna familjen, vilket avspeglades både i arvsreglerna och i de tidiga bestämmelserna om testamente.

System för att begränsa testationsfriheten

Pålandsbygden utvecklades två metoder för att skydda släktens rätt till jorden:

Huvudlottsystemet: Arvlåtaren skulle dela sin kvarlåtenskap mellan sig själv och sina arvingar enligt huvudtalet. Det innebar att arvlåtarens andel kunde testamenteras utan arvingarnas samtycke.
Arvejordsystemet: Endast en tiondel av arvejorden kunde testamenteras bort. Resten tillföll släkten.

Istäderna tillämpades istället ett slagslaglottssystem. En person med barn kunde inte utan deras samtycke testamentera bort egendom. En barnlös person kunde däremot fritt förfoga över en tredjedel av sin kvarlåtenskap, medan två tredjedelar utgjorde en sorts laglott som skulle tillfalla arvingarna.

Testamentsstadgan och 1734 års lag

Under1600-talet ökade användningen av testamenten. År1686 kom den första generella lagen om testamente,1686 års testamentsstadga. Denna lagstiftning utgjorde grunden för de regler om testamente som senare infördes i1734 års lag.

Reglerna skilde sig mellanland och stad. På landsbygden tillföllarvejorden arvingarna, men man kunde testamentera bortavlingejord och lösören. I städerna mildrades det tidigare laglottssystemet så att en person med avkomling kunde testamentera borten sjättedel av sin egendom ochhälften om endast andra arvingar fanns.

Fast egendom hade länge en särställning i svensk rätt. Det återspeglas i att ärvd egendom utgjorde mottagarensenskilda egendom utan särskilt förordnande fram till1921 års giftermålsbalk.

Förändringar och laglottens etablering

Bestämmelserna i1734 års lag var redan vid sin tillkomst omoderna. En förordning några år senare upphävde skillnaden mellanlands- och stadsrätt vad gälldeavlingejord och lösöre. År1857 avskaffadesarvejordsystemet på landet och full likhet mellan stad och land uppnåddes när det gäller rätten att testamentera.

Det var genom1857 års förordning som reglerna ombröstarvinges laglott infördes:

“Ej må någon genom testamente bortgiva eller annorledes förordna om mer än hälften av sin kvarlåtenskap, där bröstarvinge lever efter. Den hälften kallas bröstarvinges laglott.”

Även om just detta lagrum upphävdes genom1928 års arvslag, har principen om bröstarvingars rätt till laglott bestått. Idag är den en av de mest grundläggande principerna inom svensk arvs- och testamentsrätt.

1.5. Historiens betydelse för nutida och framtida regler

Att betrakta arvs- och testamentsrätten ur ett historiskt perspektiv visar tydligt hur olika intressen har skyddats vid skilda tidpunkter och hur rättens funktion har förändrats med samhällets utveckling. Genom att förstå dessa mönster blir det också möjligt att se varför dagens regler ser ut som de gör och vilka intressen som har prioriterats. Kunskap om regelsystemets bakgrund är en nödvändig utgångspunkt när man ska ta ställning till nya frågor och problem som uppstår inom successionsrätten.

Arvs- och testamentsrätten speglar samhällens förändrade syn påmän, kvinnor, barn, familj, släkt och äganderätt. Reglerna har kontinuerligt förändrats, men ofta med en betydande tidsförskjutning. Historien avslöjar en långsam och ofta motvillig anpassning till nya samhällsnormer.

Förändrade synsätt och deras påverkan på arvsrätten

Synen på individens rättigheter har förändrats markant över tid. Så länge kvinnor inte var myndiga och saknade rättslig självständighet, framstod arvsrätt för dem som mindre viktig. Deras egendom kontrollerades i praktiken av fadern eller maken. Detta påverkade inte bara kvinnors rätt till arv utan även hur deras egendom fick disponeras.

Synen på familjen och dess struktur har också varit avgörande för arvsrättens utveckling. Så länge familjen definierades strikt enligtkyrkliga normer och äktenskap, föll de som inte passade in i detta ideal utanför arvsrätten. Barn födda utom äktenskap betraktades inte som fullvärdiga medlemmar av familjen och uteslöts därför från arvsrätten. Adopterade barn omfattades under lång tid inte heller fullt ut av arvsrätten, eftersom de inte ansågs tillhöra den biologiska släkten.

Att ha rätt till arv har alltid varit en markör förfamiljetillhörighet. Det blev med tiden också ett sätt att försöka bygga ett nytt samhälle där värden somjämlikhet och solidaritet skulle ha en central roll. Med andra ord var det inte bara reglerna som förändrades, utan även själva grundtanken om vad som anses rättvist och moraliskt försvarbart.

Arvsrätten och försörjningsplikten

Under lång tid var det familjen som bar det huvudsakliga ansvaret för att försörja sina medlemmar. Arvs- och testamentsrätten utformades i stor utsträckning för att stödja och underlätta denna försörjningsskyldighet. Närvälfärdssamhället utvecklades och staten tog över en större del av försörjningsansvaret, förändrades även arvsrättens funktion.

Försörjningens betydelse minskade gradvis som argument för att utforma arvsrätten. Istället fickrättviseargument en allt större tyngd. Idag betraktas arvsrättens huvudsakliga uppgift som att skapa en rimlig och rättvis fördelning mellan olika arvingar, även om vad som uppfattas som rättvist fortfarande är föremål för diskussion.

Testamentsrätten har följt en liknande utveckling. Testators rätt att själv förfoga över sin kvarlåtenskap har vidgats, men aldrig blivit absolut. Av hänsyn till rättviseargument kan testatorn fortfarande bara förfoga över hälften av sin kvarlåtenskap när bröstarvingar finns som kräver sin del. Principen omlaglott förblir central och svår att avskaffa utan att rubba fundamentala rättviseföreställningar.

Eviga frågor i successionsrätten

Många av de frågor som präglar successionsrätten är återkommande, men de antar olika former beroende på samhällsutvecklingen. Synen på familj, relationer och rättvisa förändras ständigt, och dessa förändringar tvingar arvsrätten att anpassa sig.

Några av de frågor som sannolikt kommer att kräva nya ställningstaganden i framtiden är:

Varför ska endast biologiska barn ärva och inte styvbarn som vuxit upp med arvlåtaren?
Varför ska en helt nybliven make ärva medan en sambo sedan 20 år inte får något?

Sådana frågor understryker att arvs- och testamentsrätten inte bara är ett statiskt regelkomplex att lära sig, utan ett levande system som ständigt ifrågasätts och förändras. Att diskutera successionsrätt handlar inte bara om juridiska teknikaliteter utan också omrättspolitiska överväganden som måste anpassas till de värderingar och normer som gäller i dagens samhälle.

Historiens betydelse för nutida och framtida regler

Förändrade synsätt och deras påverkan på arvsrätten

Arvsrätten och försörjningsplikten

Eviga frågor i successionsrätten

Några av de frågor som sannolikt kommer att kräva nya ställningstaganden i framtiden är:

Varför ska endast biologiska barn ärva och inte styvbarn som vuxit upp med arvlåtaren?
Varför ska en helt nybliven make ärva medan en sambo sedan 20 år inte får något?

Arvsrättens preskription

Arvsrätt kan förloras i det enskilda fallet om denpreskriberas. Detta innebär att arvsrätten inte längre kan göras gällande efter en viss tid har förflutit.Preskriptionsregler för arvsrätten har funnits i svensk rätt sedan1734 års lag. Trots att arvsrätten grundas på släktskap, och således borde vara bestående, var regeln ett sätt att säkerställa att fördelningen av en kvarlåtenskap kunde avslutas inom rimlig tid.

I1928 års arvslag förtydligades preskriptionsreglerna. Med utgångspunkt i att arvsrätten grundades påekonomisk och social samhörighet ansågs det logiskt att införa preskription. Om en arvinge inte gör anspråk på sitt arv inom tio år ansågs det vara en indikator på att arvingen antingen saknade kontakt med arvlåtaren eller helt enkelt inte var intresserad av arvet. Oavsett anledningen ansågs det nödvändigt att skapa förutsättningar för att avsluta arvskiftet.

Preskriptionsregler enligt Ärvdabalken (ÄB)

Reglerna om arvsrättens preskription återfinns iÄB 16 kap. Huvudregeln enligtÄB 16:4 är att en arvinge måste göra sin rätt till arv gällande inomtio år från dödsfallet. När det gällerefterarv inträder arvsrätten vid den först avlidnes död, men tiden för att göra anspråk på arvet börjar räknas först vidden efterlevandes död (ÄB 16:1 st. 2).

Om ingen gör anspråk på arvet inom den angivna tidenpreskriberas arvsrätten (ÄB 16:7). I dessa fall tillfaller kvarlåtenskapen den som skulle ha ärvt om arvingen hade avlidit före arvlåtaren (ÄB 16:8). Detta innebär att arvingens avkomlingar kan få arvet genomistadarätten.

Särskilda regler för barn födda utom äktenskapet

Närbarn födda utom äktenskapet gavs arvsrätt efter sina fäder år1970, infördes en särskildpreskriptionsregel. Enligt övergångsbestämmelserna till de nya arvsreglerna krävs det attnågon inom tre månader från dödsfallet eller vid bouppteckningen informerar om barnets existens. Detta gäller om barnet inte tidigare hade arvsrätt enligt den då gällande lagen. Om barnet antecknats i mannens personakt eller registrerats i folkbokföringen före arvsfallet anses barnet automatiskt varaarvsberättigat.

Preklusion och förkortning av preskriptionstiden

Tio år kan vara en lång tid. Därför finns det möjlighet attförkorta tiden för att göra anspråk på arv genom en process som kallaspreklusion. EnligtÄB 16:1 ochÄB 16:2 kan preklusion aktualiseras när:

Arvlåtaren efterlämnar en arvinge som ärkänd men inte kan lokaliseras.
Det är troligt att arvlåtaren har en arvinge, eller att en sådan arvinge existerar men ärokänd till namn eller vistelseort.

I dessa fall ska den som har boet i sin vård anmäla till rätten att det inte är känt var arvingen befinner sig. Därefter ska rätten utfärda enkungörelse där arvingen uppmanas göra sin rätt gällande inomfem år från kungörelsen. Om så inte sker,upphör rätten att ta arv. Samma princip gäller om entestamentstagare är okänd eller vistas på okänd ort (ÄB 16:3). För att skydda den bortovarandes rätt ska engod man förordnas enligt reglerna iFB 11 kap..

Relevans av preskriptionsregler idag

Reglerna om preskription av arvsrätt har kanske inte haft så stor betydelse i modern tid. Med ett omfattande och systematisktfolkbokföringssystem i Sverige är det oftast känt vem som är släkt med vem. Men med en ökadinternationalisering av familjer och en globaliserad värld där arvingar kan vara spridda över flera länder, kan dessa regler fortfarande vara aktuella och viktiga.

Preskription av testamentstagares rätt

Reglerna ompreskription av testamentstagares rätt kan få särskild betydelse när det inte är känt om en avliden efterlämnat ett testamente. Det kan hända att ett testamente upptäcks långt senare, till exempel när en annan person avlider och kvarlåtenskapens innehåll granskas på nytt. Om mer äntio år har förflutit sedan testamentstagarens rätt inträdde enligt testamentet, har dennes rättpreskriberats.

Om kortare tid förflutit uppstår frågan vad som händer med kvarlåtenskapen. Vanligtvis har den redan skiftats ut enligt ett tidigare testamente eller enligt lag. I dessa fall är utgångspunkten att hela processen får göras om utifrån de nya omständigheterna.

Förverkande av arvsrätt sker enligtÄB 15 kap. men det är reglerna ompreskription i ÄB 16 kap. som avgör när rätten till arv har upphört. Även om den svenska rättsordningen i många fall prioriterar att hitta rätt arvinge, finns det gränser för hur länge ett anspråk kan hållas vid liv.

Arvsavstående

Arvsrätt kan också uteslutas genom att en arvingesjälvmant avstår från sin rätt till arv. Ett arvsavstående innebär att enprimärt arvsberättigad person avstår från sin rätt till förmån för sina egna bröstarvingar. Det handlar om att träda åt sidan iarvsordningen och låta andra träda in i ens ställe.

Ettarvsavstående kan endast ske när arvet har fallit, det vill säga efter dödsfallet. Först då finns det något konkret att avstå ifrån. Om en person vill avsäga sig ett framtida arv innan det aktualiserats, måste denne använda sig av enarvsavsägelse enligtÄB 17:2. Denna metod innebär att även personens egna bröstarvingar kan bli utan arv.

Ett arvsavstående kan omfattahela eller delar av arvslotten. Det gäller alltså enospecificerad andel i dödsboet snarare än en preciserad tillgång. Om avståendet gäller en bestämd sak eller ett visst belopp, blir det istället en gåva. Arvsavstående kan endast ske till förmån för enarvsberättigad person, det vill säga den som enligt lag eller testamente står i tur att ta arv. I praktiken betyder detta att den som avstår från arv inte själv får välja vem som ska få del av arvet. Det är endast de som genomistadarätten har rätt att träda in i deras ställe som kan få det aktuella arvet.

Skatteplanering och arvsavstående

Före1 januari 2005 var arvsavstående till förmån för egna bröstarvingar en vanlig metod för att minimeraarvsskatt. Genom att dela upp arvet på flera lotter kunde varje lott beskattas separat, vilket innebar enlägre sammanlagd skatt. Men sedan arvsskatten avskaffades i Sverige har detta motiv till arvsavstående förlorat sin betydelse.

Numera sker arvsavstående i regel avaltruistiska skäl, exempelvis för att tillgodose barnens ekonomiska behov. Om en arvinge vill ge en viss egendom till sina barn kan det lika gärna ske genom en vanlig gåva som genom ett formellt arvsavstående.

Effekter av arvsavstående

När en arvinge avstår från sin rätt till arvtill förmån för sina egna bröstarvingar innebär det att dessa träder i den avståendes ställe iarvsordningen. De blir ävendödsbodelägare. Om avståendet endast gäller en viss sak eller ett visst belopp, anses det dock som engåva och inte som ett arvsavstående i egentlig mening. I sådana fall inträder inte bröstarvingarna i arvsordningen.

Arvsavstående efter dödsfallet anses rent juridiskt vara en gåva. Detta innebär att avståendet kan bliföremål för återvinning i konkurs eller leda tillomprövning av skuldsaneringsbeslut.

Särkullbarns rätt till arvsavstående

En särskild situation där arvsavstående kan aktualiseras är när en make avlider och efterlämnar ettsärkullbarn – ett barn som inte är arvinge till den efterlevande maken. Särkullbarn har, till skillnad från gemensamma bröstarvingar, rätt att få ut sitt arvomedelbart vid den först avlidna makens död.

Men enligtÄB 3:9 kan ett särkullbarn välja att avstå från sitt arvtill förmån för den efterlevande maken. I praktiken innebär detta inte att särkullbarnet förlorar sin arvsrätt, utan att det skjuts upp tills även den efterlevande maken har gått bort. På så sätt behandlas särkullbarnet som om det vore engemensam bröstarvinge när det gäller rätten till arv efter sin förälder.

Det är viktigt att avståendetformuleras korrekt enligtÄB 3:9. Det måste uttryckligen gällatill förmån för den efterlevande maken för att en rätt till efterarv ska uppstå. Särkullbarnet förlorar alltså inte sin rätt till arv, utan dess rätt skjuts endast upp till ett senare tillfälle.

Arvsavstående

Skatteplanering och arvsavstående

Effekter av arvsavstående

Arvsavstående efter dödsfallet anses rent juridiskt vara en gåva. Detta innebär att avståendet kan bliföremål för återvinning i konkurs eller leda tillomprövning av skuldsaneringsbeslut.

Särkullbarns rätt till arvsavstående

2.7.5. Avsägelse från rätt till arv

Arvsavsägelse är ett sätt attoåterkalleligt avstå från sin rätt till arv från en utpekad person, och regleras iÄB 17:2. En sådan rättshandling betecknas som ettrenuntiativt arvsavtal. Avsägelsen kan ske på två sätt:

Genom att godkänna ett testamente som upprättats till förmån för någon annan. Detta godkännande kan skeföre eller efter arvlåtarens död.
Genom attskriftligen avsäga sig rätt till framtida arv innan arvet har fallit.

Om inget annat framgår av omständigheterna, innebär en arvsavsägelse attinte heller den avståendes avkomlingar får del av arvet (ÄB 17:2 st. 3). Detta gör arvsavsägelse till ett kraftfullt verktyg för att permanent bryta arvsrätten.

Begränsningar i avsägelse av arvsrätt

EnligtÄB 17:2 st. 2 fårunderåriga personer inte själva avsäga sig rätten till arv. Inte heller får derasställföreträdare – vanligtvis föräldrar i egenskap av förmyndare – avsäga sig arvet för barnets räkning (FB 15:6). När en person harförvaltare enligtFB 11:7, får avsägelse av arvsrätt inte ske utanförvaltarens skriftliga samtycke. Förvaltaren kan heller inte på eget initiativ avstå från arv för den enskildes räkning (FB 14:12).

För enbröstarvinge som före arvlåtarens död avsäger sig rätten till arv gäller att denneinte är bunden av sitt löfte om inte:

Bröstarvingen har fåttskäligt vederlag, eller
Egendom vars värde motsvararlaglotten tillfaller egna bröstarvingar eller arvingens make.

Detta skydd för laglotten innebär att en bröstarvinge inte kan pressas eller manipuleras till att avstå sin arvsrätt utan kompensation. Om en arvlåtare vill utesluta en bröstarvinge genom andra åtgärder, exempelvis genom att fördela sin kvarlåtenskap somförskott på arv (ÄB 6:1) eller genom att tillämpaförstärkt laglottsskydd (ÄB 7:4), kan detta vara svårt att genomföra utan att det juridiska skyddet för laglotten sätts ur spel.

Motiv till avsägelse av arv

Anledningen till att en arvinge vill avsäga sig rätten till arv kan variera. Om arvingen fåttskälig ersättning är det oftast okomplicerat. Ibland kan en arvinge välja att gynna en annan arvinge i sammaarvsklass, exempelvis genom att en välbeställd person avstår sitt arv för att det ska tillfalla ett mer behövande syskon. Det kan också handla om en önskan attbryta banden med arvlåtaren av personliga skäl.

För en arvinge som inte vill delta idödsboförvaltningen, och som inte avsagt sig rätten till arv under arvlåtarens livstid, ärarvsavstående det enda alternativet. Omalla arvsberättigade släktingar avstår från arv, blirAllmänna arvsfonden ensam dödsbodelägare. I de fall då dödsboets tillgångar endast täckerbegravningskostnader eller om tillgångar helt saknas, kan dödsboet ofta avvecklas genom endödsboanmälan. Om det däremot finns tillgångar i form avfastighet eller andra värden som inte täcker skulderna, måste dödsboet avvecklas av dödsbodelägarna och eventuellt försättas ikonkurs.

Det är möjligt att en arvsberättigad avsäger sig sin rätt för attslippa hantera dödsboet, vilket kan vara en tung och utdragen process. Genom att avstå sitt arv kan ansvaret istället överlämnas till Allmänna arvsfonden.

Avsägelse av efterarv

Även omÄB 17:2 inte direkt regleraravsägelse av rätt till efterarv, finns det inga hinder mot att avsäga sig denna rätt vidden första makens död. Det avgörande är att avsägelsen äruttrycklig eller att det framgår av omständigheterna att det varit avsikten att avsäga sig rätten. INJA 2005 s. 309 ansågs exempelvis ett godkännande av en handling betecknad somarvskifte inte kunna tolkas som en avsägelse av rätt till efterarv.

Förhållandet till borgenärer

Ur ettborgenärsperspektiv kan enavsägelse från rätt till arv före dödsfallet ses som enavhändelse av egendom, precis som ett avstående från ett redan fallet arv. Om arvingens skuld eller konkurs är inblandad kan detta skapa konflikter. Det finns dock en utbredd uppfattning attborgenärer inte har rätt att göra anspråk på ett framtida arv eftersom arvsrätten ärpersonlig och inte något som kan ses som en konkret tillgång förrän arvet fallit.

Den personliga karaktären av arvsrätten framgår även avförbudet i ÄB 17:1 mot att genom avtal med tredje man förfoga över ett förväntat arv från en levande person. Arvsrätten kan inte pantsättas eller användas som säkerhet, eftersom den anses vara en potentiell rättighet snarare än en faktisk tillgång.

3. Efterlevande make och sambo

3.1. Inledning

När en arvlåtare avlider och lämnar efter sig enmake, krävs det ofta att enbodelning genomförs innan själva arvskiftet kan äga rum. I praktiken sker bodelning och arvskifte ofta i ett och samma moment. Syftet är att säkerställa attkvarlåtenskapen fördelas korrekt mellan efterlevande make och övriga arvingar enligt de regler som gäller.

I det här kapitlet inleds med en genomgång avegendomsordningen för makar och hur en bodelning genomförs vid dödsfall. Därefter fördjupas diskussionen kringmakes arvsrätt och hur denna förhåller sig till andra arvingars rättigheter.

Samboförhållanden utan äktenskap är mycket vanliga i Sverige. Enligt uppskattningar lever minst en tredjedel av alla par tillsammans somsambor enligtsambolagens (2003:376, SamboL) definition. Det innebär att det finns över en miljon samboförhållanden i landet. Trots detta behandlar kapitlet främstefterlevande makes ställning.

Detta beror på att enefterlevande sambos rättsställning skiljer sig avsevärt från den som gäller för en efterlevande make.

För det första är enbodelning mellan sambor alltid begränsad tillbostad och bohag som förvärvats för gemensam användning (SamboL 3 och 8 §§). Huruvida någon bodelning över huvud taget ska genomföras vid en sambos död avgörs avden efterlevande sambon, som kan begära bodelning senast vid den tidpunkt då bouppteckningen genomförs (SamboL 8 § st. 2 och 18 §).

För det andra saknaslegal arvsrätt för sambor. Det innebär att samboskvarlåtenskap påverkas i mycket liten utsträckning, eller inte alls, av att denne levt tillsammans med en sambo. Efterlevande sambos möjligheter att förbättra sin situation och detminimiskydd som finns för efterlevande sambor kommer att behandlas längre fram (avsnitt 3.8). Frågan om efterlevande sambos rättsställning kommer även att diskuteras ur etträttspolitiskt perspektiv i det avslutande kapitlet.

3.2. Kort om giftorätten

När två personergifter sig sker ingen omedelbar förändring av derasförmögenhetsrättsliga ställning. Varje make äger sin egen egendom och ansvarar för sina egna skulder (ÄktB 1:3). Som huvudregel har var och en av makarnafull förfoganderätt över sin egendom, både när det gäller att förvalta och att avyttra den.

Ett äktenskap medför däremot att makarnas egendom blirgiftorättsgods och att den omfattas av den så kalladegiftorätten (ÄktB 7:1). Det innebär att giftorättsgodset skaingå i en bodelning och att dess värde ska delas lika mellan makarna (ÄktB 10:1; 11:3). En bodelning ska ske när ett äktenskap upplöses, antingen genomäktenskapsskillnad eller genom attena maken avlider (ÄktB 9:1).

Makar kan även, om de är överens, genomföra enbodelning under pågående äktenskap.

Eftersom giftorättenrealiseras först vid bodelningen, utgör den ett latent anspråk för makarna att, vid exempelvisena makens död, dela värdet av varandras giftorättsgods.Giftorätten kan därmed beskrivas som enlatent delningsrätt.

Motiv för giftorätten

Giftorätten syftar till att tillgodose flera olika och ibland motstående intressen:

Individuell självständighet
Jämställdhet mellan kvinnor och män
Skydd för den svagare parten
Utjämning av förmögenhetsskillnader som kan uppstå genom familjens arbetsfördelning under äktenskapet.

Att giftorätten omfattarall egendom som är giftorättsgods motiveras även av att ett äktenskap ofta leder till ensammanflätning av makarnas ekonomier.Likadelningens princip är dessutom relativt enkel att tillämpa och anses därför vara ett rättvist och praktiskt system.

Giftorätten i sin nuvarande utformning infördes medgiftermålsbalken år 1921. Vid den tiden var det ovanligt att kvinnor förvärvsarbetade och äktenskap var ofta livslånga. En överväldigande majoritet av äktenskapen – 97 procent – upplöstes genomena makens död. Bodelningen var därför av stor ekonomisk betydelse för denefterlevande maken.

År1988 ersattesgiftermålsbalken aväktenskapsbalken. Trots förändringar ilivsmönster som exempelvis ökad förvärvsfrekvens bland kvinnor och en högre frekvens aväktenskapsskillnader, ansågs principerna bakom giftorätten och bodelningen fortfarande leda till etträttvist resultat.

Likadelning av makarnas egendom, oavsett när eller hur den förvärvats, ansågs generellt sett vara den bästa lösningen för att uppnåekonomisk rättvisa. Bodelningsreglerna fortsätter att ha stor betydelse för den efterlevande makensekonomiska trygghet efter att den andra maken avlidit.

3. Efterlevande make och sambo

3.1. Inledning

Detta beror på att enefterlevande sambos rättsställning skiljer sig avsevärt från den som gäller för en efterlevande make.

3.2. Kort om giftorätten

Makar kan även, om de är överens, genomföra enbodelning under pågående äktenskap.

Motiv för giftorätten

Giftorätten syftar till att tillgodose flera olika och ibland motstående intressen:

Individuell självständighet
Jämställdhet mellan kvinnor och män
Skydd för den svagare parten
Utjämning av förmögenhetsskillnader som kan uppstå genom familjens arbetsfördelning under äktenskapet.

3.3. Bodelning med anledning av en makes död

3.3.1. Inledning

När enarvlåtare var gift vid sin död medför dödsfallet attäktenskapet upplöses och att enbodelning ska genomföras innan ett arvskifte kan äga rum (ÄktB 9:1 och ÄB 23:1). Vilken egendom som ingår i bodelningen beror påmakarnas egendomsförhållanden den dag maken avled (ÄktB 9:2).

Tillgångar som den efterlevande maken eller dödsboet efter den avlidna erhåller efter dödsfallet ingår inte i bodelningen. Däremot värderas de tillgångar och skulder som ska ingå i bodelningenutifrån de förhållanden som råder när boet är utrett och delning är aktuell.

Bodelning till följd av dödsfall sker på i princip samma sätt som vid enäktenskapsskillnad. Syftet med bodelningen är att detsammanlagda nettovärdet av båda makarnas giftorättsgods ska delas lika mellan dem. Vid ett dödsfall innebär detta att delningen sker mellanefterlevande make och dödsboet (ÄktB 9:5).

En bodelning består av två steg:

Andelsberäkning (ÄktB 11:1)
Lottläggning (ÄktB 11:7)

Giftorätten utgör ettvärdemässigt anspråk. Genomandelsberäkningen fastställs vilket värde vardera maken ska erhålla och genomlottläggningen bestäms vilka tillgångar som ska tilldelas var och en av makarna.

3.3.2. Andelsberäkning

För att fastställa hur mycket varje sida ska erhålla genom bodelningen måste man först utredavilka tillgångar varje make ägde vid dödsfallet. Det är endastgiftorättsgodset som beaktas (ÄktB 10:1). Om det finnsdold samäganderätt till en fastighet ska vardera makens andel av fastigheten redovisas som tillgång för respektive make.

Värdet avfullbordade gåvor kan också behöva inkluderas i bodelningen om de betraktas somförskott på arv (ÄktB 11:5).

Undantag från bodelningen

Trots att vissa tillgångar utgörgiftorättsgods, kan deundantagas från bodelningen under vissa förutsättningar. Dessa undantag omfattar:

Personlig egendom (ÄktB 10:2)

Kläder, glasögon, handikapputrustning och andrapersonliga föremål som inte bör skiljas från ägaren genom en bodelning.
Personliga presenter jämställs med personlig egendom.
Undantagsrätten gäller endast för denefterlevande maken och inte för den avlidna.

Rättigheter av särskilt slag (ÄktB 10:3 st. 1)

Rättigheter sominte kan överlåtas eller som har enpersonlig karaktär.
Exempel: Lön, allmän pension, tjänstepension, underhållsbidrag och jakträtt.
Även rättigheter medvillkor genom testamente eller gåva från tredje man.
Immateriella rättigheter såsomupphovsrätt kan undantas för den efterlevande maken, men ingår i bodelningen om upphovsmannen avlidit.

Privat pensionssparande (ÄktB 10:3 st. 2)

Efterlevande makes privata pensionssparande får undantas från bodelningen. Syftet är atttrygga den efterlevandes pensionsbehov.
Den efterlevande kan dock komma överens med dödsbodelägarna om att inkludera pensionssparandet i bodelningen (ÄktB 10:4 st. 1).
Eventuellaefterlevandeförmåner kopplade till den efterlevande makens pensionsrätt ska däremot alltid ingå i bodelningen.

Livförsäkringar och pensionssparande med förmånstagare (ÄktB 10:3 st. 2 eller 10:5)

Om den avlidna hade enlivförsäkring eller individuellt pensionssparande med förmånstagare, tillfaller kapitalet förmånstagaren direkt och ingårinte i bodelningen eller kvarlåtenskapen.
Om den efterlevande maken anser att förmånstagarförordnandet leder till ettoskäligt resultat, kan denne begärajämkning (FAL 14:7 st. 2 eller LIPS 4:7).
Bedömningen görs utifrån enhelhetsbedömning där ekonomiska förhållanden och skälen för förordnandet beaktas.

Egendom innehas med fri förfoganderätt (ÄB 3:6)

Om en make innehar egendom medfri förfoganderätt från en tidigare avliden make, ska denna egendom undantas från bodelningen för attskydda efterarvingarnas rätt.
Ett motsvarande undantag gäller för sambor om egendom innehas med fri förfoganderätt på grund av arv från en tidigare avliden make (ÄB 3:7).

När giftorättstillgångarna fastställts ska vardera makensskulder avräknas från samma makes tillgångar (ÄktB 11:2). Skulder som hänför sig tillenskild egendom ska täckas med den egendomen. Om en makes skulder överstiger värdet av hans eller hennes tillgångar, sätts nettovärdet aldrig till mindre än noll.

Vederlagsregeln iÄktB 11:4 är inte tillämplig vid bodelning till följd av dödsfall, menvederlag kan utgå enligt ÄktB 11:4 a om en makes giftorättsgods minskat på grund av en skuld som uppkommit genombrott inom tre år före dödsfallet.

Det sammanlagda nettovärdet av båda makarnas giftorättsgods skadelas lika mellan makarna (ÄktB 11:3).

3.3.3. Lottläggning

Lottläggning är det moment i bodelningen där den faktiskafördelningen av tillgångarna mellan makarna sker. Det är genom lottläggningen som syftet medlikadelningsprincipen förverkligas.

Andelsberäkningen anger detvärde som varje make har rätt till. Lottläggningen handlar däremot omvilka konkreta tillgångar som ska tillfalla respektive make. När en make äger giftorättsgods av högre värde än den andra, har denne rätt att själv väljavilken egendom som ska överföras till den andra maken för att envärdemässig likadelning ska uppnås (ÄktB 11:7).

Exempelvis: Om andelsberäkningen visar attvärden motsvarande 150 000 kr ska överföras från den avlidna maken till den efterlevande, är det detta värde som ska fördelas genom lottläggningen.

Vid bodelningen representeras denavlidna maken avdödsboet. Detta innebär att det är dödsboet som beslutar omvilken egendom som ska överföras till den efterlevande maken.

Dödsboet får dockinte utge skifteslikvid i pengar istället för egendom utan samtycke från den efterlevande maken (ÄktB 11:9 st. 2). Däremot kanden efterlevande maken själv välja att ge pengar som skifteslikvid utan dödsboets samtycke om denne hargiftorättsgods till högre värde än dödsboet.

Syftet med denna reglering är att skyddaden efterlevande makens rätt till det gemensamma hemmet samtidigt som arvingarnas värdemässiga anspråk säkerställs.

I praktiken undviker den efterlevande maken ofta skyldigheten att utge skifteslikvid genom attbegära jämkning enligt ÄktB 12:2. Genom denna begäran kan bodelning helt och hållet undvikas.

Skydd för gemensamt hem och bohag

För att ytterligare skydda den efterlevande makens rätt till detgemensamma hemmet och bohaget, finns en särskildlottläggningsregel i ÄktB 11:8.

Om en efterlevande make har behov avdet gemensamma hemmet eller bohag, har denne rätt att få denna egendom på sinlott – mot avräkning – oavsett vem av makarna som ägt egendomen.

Detta skydd ger den efterlevande maken en starkare ställning när det gäller att behålla bostaden och de tillhörigheter som varitväsentliga för det gemensamma hushållet.

Bodelningsavtal

Bodelningen skadokumenteras genom ett bodelningsavtal somreglerar fördelningen av egendom på lotter. Avtalet skaslutas mellan den efterlevande maken och den avlidnas arvingar samt, om tillämpligt,universella testamentstagare (ÄktB 9:5).

Arvingar i detta sammanhang avser den som haromedelbar arvsrätt efter den avlidna maken (jfr ÄB 18:1 st. 3).

3.3.4. Bodelning när efterlevande make är enda dödsbodelägare

En av de som haromedelbar arvsrätt ärefterlevande make (ÄB 3:1). När den efterlevande maken ärenda arvingen, vilket är fallet när makarna enbart hargemensamma barn, uppstår frågan om ettbodelningsavtal ens kan upprättas.

Om ett sådant avtal skulle träffas, skulle det innebära attefterlevande maken företräder både sig själv och dödsboet. Att ingå rättsligt bindande avtal med sig själv ärinte möjligt. Dessutom kräver enfullständig bodelning enlottläggning, vilket går emot de principer som ligger till grund förmakes arvsrätt.

Genom sinarvsrätt ska den efterlevande maken förfoga över enförmögenhetsmassa som består av:

Egen bodelningsandel.
Egna värden som inte ingått i bodelningen.
Arv som erhållits efter den först avlidna maken.

Enfullständig bodelning kan därförinte genomföras vid den första makens död när den efterlevande maken övertarhela boet.

Problem vid efterlevande makens död

Om det vidden efterlevande makens död finnsefterarvingar med rätt till arv efter den först avlidna maken, kan detta skapa problem. Storleken på deras arv beror på:

Hur enbodelning skulle ha sett ut vid den första makens död.
Hurmakarnas egendomsförhållanden då såg ut, exempelvis om det fannsenskild egendom.

En omfattande diskussion har förts om hurefterarvingarnas arvsrätt ska fastställas vid den första makens död.

Klart är att denefterlevande maken tillsammans medefterarvingarna kaningå ett avtal som motsvararbodelningens andelsberäkning. Ett sådant avtal ärbindande mellan parterna och eventuellt även mot senare arvingar (NJA 1977 s. 375).

Tvist och fastställande av efterarvsrätt

Trots att avtal kan upprättas finns det uttalanden idoktrin och rättspraxis som tyder på att detinte är möjligt att rättsligt tvinga fram ett fastställande av andelarna.

Göta hovrätt har iRH 1993:7 uttalat att även om det finns starka skäl för en sådan möjlighet, bör fråganlösas genom lagstiftning.

När inget avtal om efterarvsrättens storlek träffats, måste man förlita sig på deuppgifter som antecknats i bouppteckningen efter den först avlidna maken för attrekonstruera makarnas ägarförhållanden vid tidpunkten för den första makens frånfälle.

Detta blir särskilt problematiskt om den första maken avled under en period närvärderingen skedde enligt regler för arvs- och gåvobeskattning. Denna fråga behandlas mer ingående iavsnitt 6.5.2.

3.4. Bodelning när mål om äktenskapsskillnad pågick vid ena makens död

När enmake avlider medan en process om äktenskapsskillnad pågår, men innan en bodelning genomförts, tillämpas i regel debestämmelser som gäller för bodelning vid äktenskapsskillnad (ÄktB 9:11).

Det innebär bland annat att:

Vederlagsregeln i ÄktB 11:4 och denallmänna skevdelningsregeln i ÄktB 12:1 kan åberopas avbåda parterna vid bodelningen.
Detta skiljer sig från vad som normalt gäller vidbodelning på grund av makes död där dessa regler vanligtvisinte är tillämpliga.

Skydd för efterlevande makes privata pensionssparande

Även omprivat pensionssparande enligt huvudregelningår i en bodelning vid äktenskapsskillnad, finns ett undantag förefterlevande makes pensionssparande.

EnligtÄktB 9:11 (hänvisning tillÄktB 10:3 st. 2) får den efterlevande makenundantränga sitt privata pensionssparande från bodelningen.

Detta skydd finns för atttrygga den efterlevande makens ålderdom, även om ett betydande kapital på så sättundantas från bodelningen.

Förmånstagarförordnande och livförsäkringar

Den avlidna makenslivförsäkringar och individuella pensionssparande undantas också från bodelningen omförmånstagare finns (ÄktB 10:5,FAL 14:7 st. 1,LIPS 4:6).

Förmånstagarförordnandet gäller vanligtvis även omansökan om äktenskapsskillnad väckts före dödsfallet.
Omefterlevande maken är insatt som förmånstagare till en livförsäkring,faller förordnandet om det pågår en process om äktenskapsskillnad vid dödsfallet (FAL 14:4 och 14:6).
När det gällerindividuellt pensionssparande,faller förordnandet alltid i motsvarande situation (LIPS 4:10), oavsett vad omständigheterna visar.

Den olika behandlingen avlivförsäkring och individuellt pensionssparande tros bero på ettförbiseende i lagstiftningen. Rimligtvis bordepensionssparande kunna tillfalla den efterlevande maken om det tydligt framgår att det var den avlidnas vilja.

Jämkningsmöjligheter vid förmånstagarförordnande

Eftersomlivförsäkringar och individuellt pensionssparande normalt skulle ha ingått i bodelningen om skilsmässan hade fullföljts, finns ensärskild möjlighet till jämkning av den avlidna makensförmånstagarförordnande.

Denna möjlighet gällerbåde när dödsfallet inträffar medan talan om äktenskapsskillnad pågår och när det skerefter en dom på äktenskapsskillnad, förutsatt attbodelning ännu inte har förrättats (FAL 14:7 st. 3,LIPS 4:8).

Vid denna typ av jämkning skeringen prövning av den efterlevande makens behov av försäkringsvärdet. Istället utgår man från enfiktiv bodelning där värdet av försäkringen eller pensionssparandetbeaktas oberoende av vad som utfallit till förmånstagaren.

Om denefterlevande maken inte kan kompenseras för värdebortfallet inom bodelningen, ärförmånstagaren skyldig att betala mellanskillnaden.

Beräkning av försäkringsvärdet vid fiktiv bodelning

Vid enfiktiv bodelning tas hänsyn tillvärdet som försäkringen eller pensionssparandet skulle ha haft om bodelningen genomförts med anledning av äktenskapsskillnad.

Försäkringens värde bedöms enligt:

Försäkringens tekniska återköpsvärde och eventuellåterbäring (traditionell pensionsförsäkring).
Fondandelens aktuella värde (fondförsäkring).

Den efterlevande makens andel av boet utgörhälften av nettogiftorättsgodset, inklusiveförsäkring och pensionssparande.

Om detinte går att kompensera den efterlevande maken för värdet inom ramen för bodelningen, ärförmånstagaren skyldig att betala mellanskillnaden.

Förmånstagarförordnande till förmån för efterlevande make och barn

Om ettförmånstagarförordnande gällerbåde den efterlevande maken och barnen, och ansökan om äktenskapsskillnad pågick vid dödsfallet, kanbarnen få hela försäkringsbeloppet eller pensionssparandet.

Detta sker enligttolkningsreglerna i FAL 14:5 st. 3 och LIPS 4:10.
Den efterlevande maken kan i sådana situationerbegära jämkning (FAL 14:7 st. 3 eller LIPS 4:8).

Dennajämkningsmöjlighet används troligen sällan, särskilt om barnen ärmakarnas gemensamma.

3.5. Den avlidna makens kvarlåtenskap

Värdet av denavlidna makens kvarlåtenskap kan fastställas först närbodelning har förrättats. Kvarlåtenskapen består av:

Den avlidna makensandel i bodelningen.
Den avlidna makensenskilda egendom.

Iexempel 3:1 ovan, där bodelning förrättats, beräknaskvarlåtenskapens värde till1 200 000 kr.

Om den efterlevande maken väljer attåberopa jämkningsregeln i ÄktB 12:2 och därmedavstår från rätten till bodelning, uppgår istället kvarlåtenskapen i samma exempel till1 350 000 kr.

När efterlevande make övertar hela boet

Om denefterlevande maken övertar hela boet i samband med den första makens död,kan ingen bodelning genomföras.

Trots detta ska enbouppteckning förrättas enligt reglerna iÄB 20:4. Bouppteckningen ska omfatta:

Båda makarnas tillgångar och skulder.
Förekomsten avenskild egendom.
Egendom av särskilt slag.

Detta innebär att även om enformell bodelning inte sker, måste ändå enfullständig redogörelse göras över vilka tillgångar och skulder som funnits.

När arvet ska tillfalla annan än efterlevande make

Omhela eller delar av arvet ska tillfalla någon annan än den efterlevande maken (t.ex. barn från ett tidigare äktenskap eller andra arvingar), kan enbodelning genomföras vid första makens död.

Detta sker eftersomdödsboet då företräds av fler än den efterlevande maken.

3.6. Efterlevande makes arvsrätt före gemensamma barn och arvingar i andra arvsklassen

3.6.1. Inledning

Historiskt har denekonomiska tryggheten för en efterlevande make i första hand säkerställts genomrätten till bodelning. Därutöver har efterlevande make fåttarvsrätt efter den avlidna maken.

Med1928 års arvslag infördes en rätt för efterlevande make attensam ärva den först avlidna maken framför arvingar i andra arvsklassen. Däremot fick arvingar i andra arvsklassen rätt tillefterarv.

Efterarvsrätten realiseras videfterlevande makens död och beräknas som enkvotdel av dennes totala förmögenhetsmassa.
Kvotdelen motsvararvärdet av det ursprungliga arvet i förhållande till efterlevande makenstotala förmögenhetsmassa vid den första makens död.
Eftersom det rör sig om en kvotdel kanefterarvets värde både öka och minska mellan makarnas dödsfall.

Exempel 3:2
Vid den först avlidna makens död:

Det sammanlagda värdet av makarnasgiftorättsgods (gg):320 000 kr.
Efterlevande make ägdeenskild egendom till ett värde av80 000 kr.
Efterlevande make erhöll160 000 kr genom bodelning, behöll sinenskilda egendom (80 000 kr), totalt240 000 kr medfull äganderätt (fä).
Efterlevande make ärvde dessutom160 000 kr med fri förfoganderätt (ff).

Efterarvingarnas rätt till efterarv beräknas som:

160 000/400 000 =2/5 eller40 % av vad som finns vid den efterlevande makens död.

Argument för efterlevande makes arvsrätt

Rätten för efterlevande make att ärva framförarvingar i andra arvsklassen motiverades med:

Social och ekonomisk samhörighet mellan arvlåtaren och den efterlevande maken.
Ett skydd förefterlevande makes rätt till det gemensamma hemmet.

Efterarvsrätten enligt1928 års arvslag byggde på en ordning som mångabarnlösa makar tidigare föreskrivit genom inbördes testamenten.

Konstruktionen harförblivit oförändrad sedan 1928 och återfinns numera iÄB 3:1.

Utvidgning av makes arvsrätt framför gemensamma bröstarvingar

Genom införandet aväktenskapsbalken år 1988 stärktesefterlevande makes ekonomiska ställning ytterligare.

Efterlevande make fick rätt attärva framför gemensamma bröstarvingar.
Syftet var att förbättra den efterlevande makensekonomiska situation.
Bröstarvingarnas arvsrätt ansågsinte längre fylla någon större ekonomisk skyddsfunktion, eftersom försörjning oftast var tryggad genom andra system.
Samtidigt sågs efterlevande makens ekonomiska behov sommer skyddsvärt än tidigare.

Dock ansågsefterlevande makes arvsrätt inte vara så skyddsvärd att den skulle gälla framförbröstarvingar som inte var gemensamma (särkullbarn).

Rättslikhet med övriga Norden

Den svenska förändringen skapade enstörre rättslikhet med övriga Norden.

Danmark, Island och Norge har sedan 1700-talet gett efterlevande make möjlighet attsitta kvar i oskiftat bo.
En efterlevande make får ensamförfoga över den del som utgjort den avlidna makens giftorättsgods.
Särkullbarn har däremot alltid rätt attfå ut sitt arv omedelbart.

IFinland gäller en liknande ordning som i Sverige:

Efterlevande make saknar arvsrätt före arvingar iförsta arvsklassen, men ärverföre arvingar i andra arvsklassen.
Genom enreform år 1983 fick efterlevande makenyttjanderätt till den gemensamma bostaden och bohaget även om arvsrätt saknas och även om etttestamente till förmån för annan finns.

Allmän uppfattning om efterlevande makes arvsrätt

Den nuvarande ordningen, därefterlevande make ärver före gemensamma bröstarvingar, ansesöverensstämma med allmänna uppfattningar om hur arvsregler bör vara utformade.

Enundersökning från Familjelagssakkunniga visade att många makar upprättarinbördes testamenten för att skydda varandra.
Det anses även vara naturligt förgemensamma barn att vänta påbåda föräldrarnas död innan de får ut sitt arv.

3.6.2. Arvets fördelning vid första makens död

Efterlevande make ärverhela kvarlåtenskapen om arvlåtaren enbart efterlämnar antingen:

Bröstarvingar som också är bröstarvingar till den efterlevande maken, eller
Arvingar i andra eller tredje arvsklassen (ÄB 3:1).

Endastbröstarvingar och arvingar i andra arvsklassen har rätt tillefterarv vid den efterlevande makens död (ÄB 3:2). När det finns efterarvingar erhållerefterlevande make kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt, annars medfull äganderätt.

Exempel 3:3

Den först avlidna maken efterlämnartvå barn som också är barn till den efterlevande maken.

Kvarlåtenskapen:1 200 000 kr.
Arvet tillfallerefterlevande make med fri förfoganderätt.
Barnen harefterarvsrätt vid den efterlevande makens frånfälle.

Exempel 3:4

Den först avlidna makens närmaste släktingar är enbror och syster.

Kvarlåtenskapen:1 200 000 kr.
Arvet tillfallerefterlevande make med fri förfoganderätt.
Brodern och systern har efterarvsrätt vid den efterlevande makens frånfälle.

Exempel 3:5

Den först avlidna makens närmaste släktingar är enfaster och en morbror.

Kvarlåtenskapen:1 200 000 kr.
Arvet tillfallerefterlevande make med full äganderätt.

Särkullbarns arvsrätt

Om den först avlidna maken efterlämnarsärkullbarn (barn sominte är gemensamma med den efterlevande maken) har derätt att få ut sitt arv direkt.

Särkullbarns arvslott bestäms av antalet bröstarvingar som arvlåtaren efterlämnar.
EnligtÄB 2:1, arvingar i första arvsklass delar lika på kvarlåtenskapen.
EnligtÄB 3:1, särkullbarn men inte gemensamma bröstarvingar har rätt att få sitt arv direkt.

Exempel 3:6

Den första avlidna maken efterlämnartvå särkullbarn.

Kvarlåtenskapens värde:1 200 000 kr.
Särkullbarnen fårhälften var, det vill säga600 000 kr vardera.

Exempel 3:7

Den först avlidna maken efterlämnartvå särkullbarn och två gemensamma barn med efterlevande make.

Kvarlåtenskapens värde:1 200 000 kr.
De fyra barnen är berättigade till1/4 var (300 000 kr var).
Särkullbarnen får sitt arv direkt.
Efterlevande make ärver före de gemensamma barnen och erhåller600 000 kr med fri förfoganderätt.

Arvsavstående från särkullbarn

Särkullbarn kanavstå från sin rätt till förmån för denefterlevande maken och istället bli berättigad tillefterarv vid efterlevande makes död (ÄB 3:9). Det är viktigt att det framgår vilken form av arvsavstående som avses.

Exempel 3:8

Den först avlidna maken efterlämnartvå särkullbarn och två gemensamma barn med efterlevande make.

Kvarlåtenskapens värde:1 200 000 kr.
Särkullbarnen avstår från sitt arv till förmån för den efterlevande maken men förbehåller sigrätt till efterarv.
Hela kvarlåtenskapen (1 200 000 kr) tillfallerefterlevande make med fri förfoganderätt.

Ansökan om äktenskapsskillnad

En grundläggande förutsättning förefterlevande makes rätt till arv är attmakarna inte ansökt om äktenskapsskillnad när ena maken avlider (ÄB 3:10). Om en ansökan om äktenskapsskillnad gjorts, ska den avlidnas kvarlåtenskap fördelas enligt reglerna iÄB kap. 2.

Exempel 3:9

Makarna haransökt om äktenskapsskillnad men inte förrättat bodelning när den ena maken dör.

Den först avlidna maken efterlämnartvå särkullbarn och två gemensamma barn.
Efter bodelningens genomförande uppgår kvarlåtenskapens värde till1 200 000 kr.
De fyra barnen får1/4 var, det vill säga300 000 kr var.

3.6.3. Innebörden av fri förfoganderätt

När det finns efterarvsberättigade arvingar erhåller den efterlevande maken, som redan nämnts, kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken med fri förfoganderätt. Den efterlevande maken blir därmed ägare till hela förmögenhetsmassan och har rätt att använda, förbruka, sälja eller till och med ge bort egendom – allt utan redovisningsplikt. Att ingå nytt äktenskap eller bli sambo påverkar inte denna fria förfoganderätt och heller inte efterarvingarnas rätt till arv.

Det är dock viktigt att förstå den grundläggande skillnaden mellan fri förfoganderätt och full äganderätt. Med fri förfoganderätt får efterlevande make göra sig av med egendom som denne vill under sin livstid, men kan inte förfoga över arvet genom testamente. Detta framgår avÄrvdabalken (ÄB) 3 kap. 2 §, som uttryckligen förbjuder testamentariska dispositioner över den egendom som innehas med fri förfoganderätt.

Begränsningar i fri förfoganderätt

Efterlevande maken har alltså omfattande rättigheter att disponera över den ärvda egendomen, inklusive att ge bort tillgångar som gåvor under sin livstid. Men om dessa gåvor på ett väsentligt sätt minskar arvet till nackdel för efterarvingarna, kan de angripas med stöd avÄrvdabalken (ÄB) 3 kap. 3 §:

"Om efterlevande make utan tillbörlig hänsyn till den först avlidna makens arvingar genom gåva eller annan därmed jämförlig handling har väsentligt minskat sitt bo till deras nackdel, ska vad som saknas vid den efterlevande makens död återbäras i den mån det behövs för att ge arvingarna ersättning."

Det är alltså efterarvingarna som måste visa att en gåva eller annan disposition väsentligt skadat deras rätt till arv. Den fria förfoganderätten gäller i övrigt fullt ut under efterlevande makes livstid.

Rättsfall

NJA 1990 s. 720: Här behandlades frågan om en efterlevande make som innehar egendom med fri förfoganderätt har rätt att ge bort egendom. HD fastställde att gåvor som innebär enväsentlig minskning av den efterlämnade förmögenheten kan angripas av efterarvingarna, särskilt om syftet med gåvan är att kringgå deras rätt till arv.
NJA 1984 s. 304: Detta fall bekräftade att en efterlevande make med fri förfoganderätt har rätt att disponera över tillgångarna, men att en gåva som väsentligt minskar boets värde kan angripas om den uppenbart syftar till att undandra efterarvingar deras rätt.

Sammanfattningsvis har den efterlevande maken frihet att disponera över tillgångarna, men överlåtelser som syftar till att undanhålla efterarvingarna deras rätt kan angripas. Begränsningen är därmed en försäkring mot att efterlevande make agerar på ett sätt som orättvist gynnar vissa arvingar på andras bekostnad.

Jag skriver ut texten nu. Här kommer en omskriven version av avsnittet3.7. Basbeloppsregeln.

3.7. Basbeloppsregeln

När en make dör och lämnar efter sig en efterlevande make kan dennes främsta oro vara att hemmet de delade ska gå förlorat. Särkullbarn, som har rätt att få ut sitt arv direkt efter sin förälder, kan komplicera situationen. För att skydda den efterlevande maken finns det en garantiregel i ärvdabalken som ska förhindra att tillgångar från dödsboet, med begränsat värde, hamnar hos den avlidnas arvingar istället för att trygga den efterlevande makens ekonomiska trygghet.

EnligtÄB 3:1 st. 2 har den efterlevande maken alltid rätt att få egendom motsvarande fyra prisbasbelopp. För år 2023 var basbeloppet 52 500 kr, vilket innebär att efterlevande maken är garanterad minst 210 000 kr. Basbeloppsregeln är utformad för att balansera efterlevande makens skyddsbehov mot särkullbarnens rätt att omedelbart få ut sitt arv. Om skyddsbeloppet vore för högt riskerar särkullbarnens rätt att urholkas.

Rätten till fyra basbelopp innebär att det som saknas för att nå upp till beloppet, om möjligt, ska tas från dödsboet. Däremot ska värdet av den efterlevande makens enskilda egendom, giftorättsgods, samt arv eller testamente från den avlidna maken räknas in innan eventuell kompensation tas från dödsboet.

Exempel: Om det sammanlagda värdet av makarnas giftorättsgods är 240 000 kr och den efterlevande maken har enskild egendom värd 40 000 kr, blir resultatet efter bodelningen att den efterlevande maken får 120 000 kr. Totalt har den efterlevande maken då 160 000 kr, vilket är lägre än de fyra basbelopp som skulle motsvara 200 000 kr. Det som saknas, 40 000 kr, tas då ur dödsboet och reducerar särkullbarnens arv.

När en efterlevande make får delar av kvarlåtenskapen enligt basbeloppsregeln, räknas det som ett arv efter den först avlidna maken. Detta innebär att den efterlevande maken erhåller egendomen medfri förfoganderätt och att efterarvingar fortfarande har rätt till sitt arv vid den efterlevande makens död.

Basbeloppsregeln har dock sina begränsningar. Om den avlidna maken efterlämnar både gemensamma barn och särkullbarn, tas det som saknas för att nå upp till fyra basbelopp från särkullbarnens arv i första hand. Det innebär att särkullbarnens rätt ibland får stå tillbaka för att skydda den efterlevande maken.

I praktiken används basbeloppsregeln sällan eftersom många efterlevande makar får motsvarande belopp genom bodelning. Men i situationer där den ekonomiska situationen är särskilt ansträngd fungerar regeln som en sista utväg för att säkerställa att den efterlevande maken inte står helt utan tillgångar.

Trots sitt skyddande syfte kan basbeloppsregeln kritiseras för att vara alltför generös i vissa fall. När en efterlevande make samtidigt får ut försäkringsersättningar genom förmånstagarförordnanden, till exempel via tjänstegrupplivförsäkringar, påverkas inte rätten till basbelopp. Detta kan leda till att den efterlevande maken får mer än vad som anses skäligt, särskilt om försäkringsbeloppet redan täcker grundskyddet.

Ärvdabalksutredningen 1998 föreslog en förändring som skulle innebära att även försäkringsersättningar som tillfaller den efterlevande maken skulle räknas in vid tillämpning av basbeloppsregeln. Syftet var att undvika överkompensation och göra regeln till en sista skyddsåtgärd. Trots detta har inga lagändringar genomförts på området.