Efterlevande sambos rätt

En efterlevande sambo står ofta där, ensam kvar i ett hem som aldrig var helt hennes. Men viljan att stanna kvar, att bevara det gemensamma, är lika stark som för en make. Problemet är bara att lagen inte ser på sambon med samma ögon. Den som lever i ett samboförhållande har ingen automatisk rätt till arv. När döden kliver in, är det arvingarna som knackar på – inte med medkänsla, utan med anspråk.

Men allt är inte nattsvart. Den efterlevande sambon kan fortfarande påverka fördelningen av hemmet – om hon agerar. Det börjar med en begäran om bodelning. Och det är bara den efterlevande sambon som kan begära det. Inte dödsboet. Inte arvingarna. Bara hon.

Bodelningen omfattar endast det som kallas samboegendom. Det är bostad och bohag som införskaffats för gemensamt bruk. Allt annat – bilen, aktierna, fritidshuset – lämnas därhän. Om den avlidna sambon stod som ägare till det mesta, då kan det löna sig att begära bodelning. Då har den efterlevande rätt till halva värdet av samboegendomen. Och inte nog med det – hon har också möjlighet att överta det som varit deras hem. Det är en rättighet som bara gäller henne, inte dödsboet.

Det är här lilla basbeloppsregeln träder in. Den är skriven med blyerts i jämförelse med vad makar har rätt till. Men den finns där ändå – som ett skydd mot att rivas upp med rötterna. Regeln säger att den efterlevande sambon har rätt att få ut egendom motsvarande två basbelopp ur bodelningen. Två basbelopp – det är allt. Men i rätt stund kan det räcka för att få behålla det viktigaste.

För att regeln ska gälla krävs två saker. För det första att sambon begär bodelning. För det andra att samboförhållandet tagit slut på grund av död – inte separation. Har man gått skilda vägar innan döden, finns det inget skydd kvar. Lagen ger ingen andra chans.

Det är också viktigt att förstå vad regeln omfattar – och vad den inte gör. Den gäller bara samboegendom. Inte kontanter på banken. Inte ett gammalt arvegods. Bara det som införskaffats för gemensamt bruk. Men det spelar ingen roll om sambon sitter på ett sparkonto med mer pengar än två basbelopp – det påverkar inte hennes rätt till andel i bodelningen. Basbeloppsregeln är knuten till hemmet, inte till hela hennes ekonomi.

Ta detta exempel: Samboegendomen är värd etthundratjugo tusen kronor. Den avlidna har inget mer. Den efterlevande har fyrtio tusen kronor på banken. En vanlig delning hade gett henne sextio tusen kronor. Men med lilla basbeloppsregeln får hon rätt till etthundra tusen – två basbelopp. Fyrtio tusen kronor extra från den avlidnas andel. Det innebär att bara tjugo tusen återstår till arvingarna.

Så ser rättvisan ut när lagen tvingas väga kärlek mot släktskap. Två basbelopp är kanske inte mycket. Men ibland är det precis det som behövs för att få stanna kvar.

Vad är prisbasbelopp? Med basbelopp avses prisbasbeloppet enligt socialförsäkringsbalken – ett indexerat belopp som fastställs årligen av regeringen för att spegla prisutvecklingen i samhället. Det används inom flera juridiska områden som ett mått på ekonomisk nivå och behov. Syftet är att säkerställa ett grundskydd i ekonomiskt utsatta situationer, exempelvis vid dödsfall. För år tjugotjugofem är prisbasbeloppet fastställt till femtiotvåtusen åttahundra kronor.)

Att lilla basbeloppsregeln är till för att skydda det gemensamma hemmet – och inget annat – syns tydligt i lagens konstruktion. Den efterlevande sambon får bara ta från det som faktiskt är samboegendom. Om värdet understiger två basbelopp finns ingen möjlighet att ta från andra tillgångar som den avlidna efterlämnat. Regeln skyddar hemmet – inte ekonomisk jämvikt.

Tänk så här: parets samboegendom är värd sextiotusen kronor. Den efterlevande sambon saknar andra tillgångar, medan den avlidna lämnat efter sig tvåhundratusen kronor i övrig egendom. Trots att sambon inte når upp till två basbelopp får hon inte ett öre extra. Hon får behålla allt i hemmet, ja – men inget mer. Resten går till arvingarna. Det är inte ett skyddsnät, det är en kompromiss.

Att skyddet är bundet till bodelningen innebär också att den avlidnas arvingar inte får någon efterarvsrätt till det sambon tar med stöd av regeln. Det stärker bilden av att lagen inte handlar om förmögenhetsöverföring utan om boendetrygghet. Därför har man dragit gränsen vid två basbelopp.

Men allt beror inte på om en bodelning sker – ibland är det bättre att låta bli. När sambon själv äger det mesta, inklusive bostaden, kan det vara klokare att avstå. Då får hon behålla allt utan att dödsfallet ställer något på ända. Ingen bodelning, inget skifte, inget krångel. Lagen tvingar ingen att ge upp något frivilligt.

Det finns fler vägar också. I vissa fall kan en efterlevande sambo hävda dold samäganderätt. Om den avlidnas egendom förvärvats för deras gemensamma bruk, och om sambon bidragit ekonomiskt till köpet, då finns en presumtion att båda skulle ha ägt. Då tillfaller den delen sambon – innan arvet skiftas. Den här regeln gäller inte bara bostäder. Den gäller allt. En båt, en sommarstuga, en bil. Dold samäganderätt kan göra skillnad.

Men om bostaden stod i den avlidnas namn och ingen bodelning sker? Då finns ändå en sista chans. Förutsatt att det är en hyresrätt eller bostadsrätt kan den efterlevande sambon få överta bostaden, enligt paragraf tjugotvå i sambolagen. För det krävs två saker: att hon har behov av bostaden och att det är skäligt. Det är det ofta. Men hon måste betala ersättning till dödsboet för bostadens värde. Fastigheter och lösöre är däremot undantagna. Där går gränsen.

Lagen är inte blind. Om den efterlevande sambon orsakat dödsfallet genom uppsåtligt brott förlorar hon allt. Ingen bodelning, inget övertagande, inga basbelopp. Men även då kan inte den avlidnas arvingar tvinga fram en bodelning. De får stå där – utan rätt till utjämning. Det kan verka orättvist. Men lagen har valt sin sida: den som lever kvar, inte den som vill räkna efter.

Testamente och förmånstagarförordnande

Ett testamente är en dödsrättshandling – det vill säga en rättslig disposition som får verkan först efter testators bortgång. Genom testamentet kan testator, alltså den som skriver testamentet, ensidigt frångå den legala arvsordningen. Kvarlåtenskapen ska då fördelas enligt testators uttryckta vilja. Denna princip framgår av arvsbalken paragraf elva kapitel ett. Det handlar ytterst om rätten att själv bestämma över sin egendom – även bortom döden. Testationsfriheten betraktas som ett uttryck för den privata äganderätten.

Inom svensk rätt är testamentet den enda dödsrättshandling som är tillåten. Avtal mellan arvlåtaren och andra personer om hur arvet ska fördelas – så kallade adkvisitiva arvsavtal – är ogiltiga enligt paragraf sjutton kapitel tre i arvsbalken. Detsamma gäller löften om framtida gåvor som inte realiseras under givarens livstid.

Det finns ingen officiell statistik som redovisar hur vanligt det är att människor upprättar testamente i Sverige. Det antas dock att testationsfrekvensen är relativt låg jämfört med andra länder. En möjlig förklaring är att många uppfattar den legala arvsordningen som rimlig, vilket också kan ses som ett uttryck för att rättsordningen har anpassats efter hur människor faktiskt vill ha det. När ett testamente väl föreligger finns det därför ofta ett genomtänkt syfte – och starka skäl att respektera testators önskan.

Vid sidan av testamente erkänner rättsordningen även förmånstagarförordnande som en giltig dödsrättshandling. Det handlar exempelvis om livförsäkringar eller individuella pensionssparanden där någon har insatts som förmånstagare. I dessa fall tillfaller försäkringsbeloppet direkt förmånstagaren utan att ingå i kvarlåtenskapen. Det regleras i försäkringsavtalslagen paragraf fjorton kapitel sju, samt lagen om individuellt pensionssparande, paragraf fyra kapitel sex.

Till skillnad från testamente är förmånstagarförordnanden mycket vanliga. I Sverige finns över tjugo miljoner liv- och pensionsförsäkringar, varav många innehåller ett dödsfallsskydd. År tjugohundratjugoett betalades över fyrahundratio miljarder kronor i premier till försäkringsbolag, där cirka tvåhundra miljarder avsåg privata livförsäkringar. Samma år uppgick utbetalningarna till närmare tvåhundrafemtio miljarder kronor. Försäkringar utgör dessutom den största posten bland hushållens finansiella tillgångar.

Det finns flera anledningar till varför livförsäkringar är vanliga: de skapar ekonomisk trygghet, både för den försäkrade och för de efterlevande. Under vissa förutsättningar är försäkringen och ersättningen dessutom skyddad från utmätning och konkurs – enligt försäkringsavtalslagen paragraf femton kapitel tre, fem, åtta och nio. I många fall finns också skattefördelar.

Dessutom omfattas cirka nittio procent av Sveriges anställda av kollektivavtal med tjänstepensionslösningar där efterlevandeförmåner är inkluderade. Dessa betalas i regel ut till en förmånstagare vid dödsfall.

I detta kapitel kommer vi att gå igenom testamentsrätten i grunden. Vi börjar med testationshabilitet – alltså vem som har rätt att upprätta testamente. Därefter behandlas formkrav och vad testamentet kan innehålla. Vi går också igenom ogiltighetsgrunder och vad som gäller för förmånstagarförordnanden, samt inskränkningar i rätten att förordna genom dessa dödsrättshandlingar. Avslutningsvis behandlas tolkningsfrågor kring både testamenten och förmånstagarförordnanden.

Testationshabilitet – rätten att testamentera

För att en person – kallad testator – ska kunna upprätta ett giltigt testamente krävs att han eller hon har fyllt arton år. Det slås fast i ärvdabalken, paragraf nio kapitel ett.

Men det finns ett undantag. En person som är minst sexton år får testamentera över viss egendom, under förutsättning att det är sådan egendom som han eller hon själv har rätt att förfoga över. Det kan exempelvis vara pengar barnet har tjänat själv genom arbete, eller egendom som barnet fått genom gåva eller testamente – om gåvogivaren eller testatorn samtidigt bestämt att barnet får hantera egendomen på egen hand. Detta regleras i föräldrabalken, paragraf nio kapitel tre och fyra.

Skulle barnets förmyndare, med hänsyn till barnets välfärd eller uppfostran, besluta att omhänderta egendomen, upphör barnets rätt att testamentera över den. Dock förblir ett testamente som barnet hunnit skriva före omhändertagandet giltigt.

Tidigare fanns ett undantag för gifta underåriga. Fram till den första juli 2014 kunde en person under arton år som var gift testamentera på samma sätt som en vuxen. Denna möjlighet har numera avskaffats, i takt med att minderåriga inte längre får gifta sig enligt svensk rätt.

Att upprätta ett testamente är en strikt personlig rättshandling. Det innebär att ingen annan – varken ombud, förmyndare, god man eller förvaltare – får skriva ett testamente åt någon annan. Även om en person har en god man eller står under förvaltarskap så gäller testationsrätten så länge personen själv förstår innebörden av vad ett testamente är och att det uttrycker hans eller hennes egen vilja. Det framgår av ärvdabalken paragraf tretton kapitel två.

Kort sagt: rätten att bestämma över sin kvarlåtenskap genom testamente är skyddad, men samtidigt strikt reglerad. Det ska vara tydligt att det är testatorns egen vilja som ligger bakom orden.

Testamentes form – ordinärt testamente

För att ett testamente ska vara giltigt krävs att vissa formkrav är uppfyllda. Testamentet ska upprättas skriftligen och undertecknas av testator, det vill säga den person som bestämmer över sin kvarlåtenskap. Om testator inte själv kan skriva under på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning, får en annan person hjälpa till med att föra pennan, så kallat "med hand på penna".

Underskriften ska ske i närvaro av två samtidigt närvarande vittnen. Dessa vittnen kallas solennitetsvittnen, vilket betyder att deras närvaro är ett lagstadgat krav för att testamentet ska vara giltigt. Vittnena ska också underteckna testamentet, men de behöver inte känna till innehållet – det räcker att de vet att det är ett testamente de bevittnar.

Syftet med dessa regler är att säkerställa att testamentet verkligen uttrycker testators yttersta vilja och att testator var vid sina sinnens fulla bruk. Vittnena kan dessutom bekräfta detta genom ett särskilt intyg på testamentet, där de intygar att testator var vid full kognitiv förmåga och agerade frivilligt.

För att få vara testamentsvittne måste personen ha fyllt femton år och inte ha någon psykisk störning som kan påverka vittnesförmågan. Vissa personer är dock uteslutna från att vara vittnen, även om de uppfyller dessa grundkrav. Det gäller testators make, sambo, barn, föräldrar, syskon och andra nära släktingar i upp- eller nedstigande led. Det gäller också den som är testamentstagare, det vill säga den som ska få något enligt testamentet, samt deras närstående såsom make, sambo eller syskon.

Sedan den första januari år tvåtusentretton gäller även att en person som ingår i en styrelse för en juridisk person, exempelvis en ideell förening eller stiftelse, inte får bevittna ett testamente till förmån för den juridiska person han eller hon företräder. Detsamma gäller den som är förmyndare, god man, förvaltare eller framtidsfullmaktshavare.

Ett testamente behöver inte vara benämnt som just "testamente" för att vara giltigt. Det avgörande är att handlingen uttrycker testators yttersta vilja om hur kvarlåtenskapen ska fördelas. Det kan exempelvis vara ett äktenskapsförord eller ett gåvobrev som innehåller en sådan vilja. För att det ändå ska anses som ett testamente krävs att vittnena har förstått att det handlar om en fördelning vid dödsfall.

De formella kraven har flera syften: att säkerställa att testamentet uttrycker en genomtänkt och frivillig vilja, att förhindra påverkan från utomstående, och att göra det möjligt att i efterhand bevisa att testamentet har upprättats på ett korrekt sätt.

Att formkraven är strikta har ibland kritiserats, eftersom det kan leda till att en persons vilja inte får genomslag om det finns mindre formfel. Men eftersom testamentet först får verkan efter testatorns död – när denne inte längre kan försvara sin vilja – finns det ett starkt behov av att denna vilja finns klart dokumenterad.

I svensk rätt krävs inte att testamentet registreras för att vara giltigt. Men avsaknaden av registrering kan innebära att testamentet inte återfinns efter dödsfallet, vilket kan leda till att arvet fördelas enligt den legala arvsordningen istället för i enlighet med testators uttryckta vilja.

Det har därför föreslagits att ett frivilligt testamentsregister skulle kunna införas. Ett sådant register skulle minska risken för att ett testamente glöms bort, och kontroll av registret skulle kunna bli en naturlig del av dödsboförvaltningen.

Nödtestamente

När det inte är möjligt att upprätta ett ordinärt testamente, till exempel i akuta nödsituationer, finns två särskilda former av så kallatnödtestamente. Dessa regleras i ärvdabalkens tionde kapitel, paragraf tre.

Den första formen är ettmuntligt testamente. Det innebär att testator – alltså den som vill förordna om sin kvarlåtenskap – i närvaro av två vittnen, muntligen uttrycker sin yttersta vilja. Vittnena måste ha samma behörighet som vid ett ordinärt testamente. De får alltså inte vara jäviga, ska vara över femton år och förstå vittnesbekräftelsens innebörd. Eftersom vittnena här inte bara bevittnar en namnteckning utan själva är bärare av testators vilja, är det viktigt att de så snart som möjligt skriver ned vad som sagts.

Den andra formen av nödtestamente kallasholografiskt testamente. Det är en handling som testator själv skriver för hand och undertecknar. Någon bevittning krävs inte. Syftet med kravet på att hela testamentet ska vara handskrivet är att handlingen tydligt ska visa att den ger uttryck för testators yttersta vilja. Om någon annan skrivit texten, exempelvis på en dator, uppfylls inte kravet – även om testator själv undertecknat den.

Ett tydligt exempel ärNJA 1993 s. 341. I det rättsfallet hade en svårt cancersjuk kvinna dagen före sin död skrivit ner önskemål om sin kvarlåtenskap under rubriken "mina önskningar" i ett kollegieblock. Hon hade också skrivit ett undertecknat avskedsbrev till sin make. Trots att innehållet i anteckningarna visade en tydlig vilja, ogiltigförklarades de av Högsta domstolen eftersom de inte var undertecknade. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och menade att testamentet borde godkännas. De ansåg att formkravet inte borde tolkas striktare än syftet kräver, särskilt eftersom anteckningarna kunde läsas tillsammans med det undertecknade brevet.

Ett nödtestamente gäller dock bara tillfälligt. Enligt lagens andra stycke i samma paragraf gäller ett nödtestamente i högst tre månader efter att nödsituationen upphört. Därefter måste det ersättas av ett ordinärt testamente. Om så inte sker, blir nödtestamentet ogiltigt. Ett exempel: En person som befinner sig ensam i hårt väder på Mont Blanc skriver ett handskrivet testamente. Om personen överlever, och tre månader går utan att ett nytt testamente skrivs, är det första testamentet inte längre giltigt.

En särskild situation där holografiskt testamente godkänts är när testator begått självmord kort efter att ha skrivit ned sin sista vilja. I sådana fall har domstolen godtagit att en nödsituation förelåg.

Sedan år 2008 finns inte längre något formkrav för nödtestamente i dansk rätt. Där är det tillräckligt att testators vilja kan fastställas med säkerhet, oavsett hur den uttryckts. Detta har inte medfört några större problem i rättstillämpningen. I Sverige har dock kravet på skriftlig form och undertecknande fortsatt att gälla.

Om det finns skäl att tro att testator befunnit sig i en verklig nödsituation, och att viljan som uttryckts var uppriktig, kan ett nödtestamente bli giltigt – men bara om det uppfyller formkraven.

Återkallelse och tillägg till testamente

En grundläggande princip inom arvsrätten är att ett testamente kan återkallas. Även om testator – alltså den person som har upprättat testamentet – i något tidigare skede lovat att inte ändra det, är ett sådant löfte inte rättsligt bindande. Rätten att ändra sig är personlig och skyddas av lag.

En återkallelse kan ske på flera sätt. Det mest självklara är att ett nytt testamente skrivs, som ersätter det tidigare. Men det kan också ske genom att det gamla testamentet förstörs – rivs sönder, bränns upp eller kastas. Dessutom kan testator på andra tydliga sätt visa att testamentet inte längre ska gälla. Det räcker alltså med en otvetydig viljeyttring – det vill säga ett klart och tydligt tecken på att personen inte längre vill att testamentet ska gälla. Något formkrav för återkallelsen finns inte.

Orsaken till att lagstiftaren valt att inte kräva särskild form för återkallelse är att det vore stötande om kvarlåtenskapen, alltså den egendom som blir kvar efter döden, skulle delas enligt ett testamente som testator tydligt tagit avstånd från.

Men problem kan uppstå. Tänk dig att testator återkallat ett testamente genom att skriva ett nytt – men det nya testamentet uppfyller inte formkraven och är därför ogiltigt. Vad gäller då? Enligt ett rättsfall från Nytt Juridiskt Arkiv år 1948, sidan 214, får då kvarlåtenskapen istället delas ut till de legala arvingarna, alltså de som ärver enligt lag.

I ett annat fall, Nytt Juridiskt Arkiv år 1974, sidan 646, uttryckte testator att vissa personer inte längre skulle få något arv. Högsta domstolen ansåg att detta snarare var en önskan om att skriva ett nytt testamente – inte en faktisk återkallelse. Därför gällde det gamla testamentet fortfarande.

Ett annat problem är när testamentet inte går att hitta. Har det förstörts avsiktligt – eller bara kommit bort? Om testamentstagaren – alltså den som skulle ha fått arvet – kan visa att testamentet kommit bort av misstag, kan det fortfarande gälla. Men då krävs att testamentets innehåll kan bevisas, och att det uppfyllt alla formkrav när det en gång skrevs.

Än mer komplicerat blir det om ett testamente först återkallas, och sedan ångrar sig testator och tar tillbaka återkallelsen. Kan testamentet då gälla igen? Svaret beror på hur återkallelsen gick till. Om testamentet förstördes, är det för sent – då är testamentet borta, även rättsligt. Men om återkallelsen skedde på annat sätt, till exempel genom ett nytt testamente som sedan i sin tur återkallas, kan det gamla återfå sin giltighet. Högsta domstolen slog i Nytt Juridiskt Arkiv år 2022, sidan 509, fast att det är möjligt – men bara om testamentet finns kvar och omständigheterna tydligt visar att det fortfarande uttrycker testators yttersta vilja. Det är testamentstagaren som måste bevisa detta.

När det gäller tillägg till ett testamente, gäller samma formkrav som för själva testamentet. Det måste alltså vara skriftligt, undertecknat av testator och bevittnat av två samtidigt närvarande vittnen. Detta framgår av tionde kapitlet, paragraf sex i ärvdabalken. Ett tillägg som inte uppfyller dessa krav är ogiltigt, även om viljan varit tydlig.

Sammantaget är det alltså möjligt att både återkalla och återta ett testamente, men det kräver att viljan är klar och att reglerna följs. Om inte, riskerar arvet att gå enligt den legala arvsordningen istället – även om det inte var testators önskan.

Vem kan få ett arv genom testamente,testamentsförordnandens innehåll?

Genom ett testamente bestämmer testator – alltså den person som skriver testamentet – vem som ska få viss egendom efter dennes död. Det kan röra sig om exempelvis ett sommarhus, aktier eller ett bankkonto. Och det finns få begränsningar för vem som får vara testamentstagare. Det kan vara både fysiska personer, som släktingar eller vänner, och juridiska personer, som en stiftelse eller en förening.

Men när det gäller fysiska personer finns det en viktig regel som begränsar hur långt in i framtiden ett testamente kan påverka. Lagen säger nämligen att egendom bara får testamenteras till personer som är födda vid testatorns död, eller som är avlade – alltså som finns som foster – och senare föds levande. Det här framgår av nionde kapitlet, paragraf två i ärvdabalken.

Låt oss ta ett konkret exempel.

Tänk dig att Anna vill testamentera sin sommarstuga. Hon har två bonusbarn, Karin och Daniel. Karin har två egna barn, som heter Emma och Filip. Daniel har tre barn, som heter Gustav, Hanna och Isak. Anna vill skriva ett testamente där hon lämnar sommarstugan till de fem barnbarnen – alltså barnen till Karin och Daniel – med lika stor andel till varje barn. Dessutom vill hon att den stuga varje barn får, när de dör, ska gå vidare till Isaks framtida barn – alltså barn som ännu inte är födda vid Annas död.

Det här är tillåtet enligt lagen – så länge alla Isaks framtida barn behandlas lika. Man får alltså inte i testamentet säga att bara döttrar eller bara förstfödda barn ska få ärva.

Men om Anna istället skulle försöka testamentera sommarstugan till Isaks framtida barnbarn – alltså en generation längre bort – då går det inte. Det strider mot lagen. Lagen säger att man bara får styra över två generationer: först till barnbarn, sedan till deras barn, men inte längre.

Det här förbudet infördes redan 1930, och det bygger på en gammal tanke om att en förmögenhet inte ska kunna hållas inom en släkt för alltid, som i de gamla fideikommissen – alltså system där stora gårdar och egendomar gick i arv till äldste sonen generation efter generation. Den typen av ärvda rikedomar har man sedan länge velat bryta upp.

Om någon ändå skriver ett testamente som går längre än vad lagen tillåter – alltså till ofödda barnbarns barn, till exempel – så är inte hela testamentet automatiskt ogiltigt. Ibland kan det räcka att man justerar förordnandet, alltså delar av testamentet, så att det håller sig inom lagen. Men om det framgår att hela testamentets idé bygger på att just de där framtida barnen skulle få arvet, kan testamentet ogiltigförklaras helt. Då träder den legala arvsordningen in – alltså lagen bestämmer vem som ärver.

Det går inte heller att försöka komma runt lagen genom att starta en stiftelse som ska förvalta arvet åt framtida, ännu ofödda, barn. Däremot kan man starta till exempel en stipendiestiftelse för sin släkt. Men även där måste utdelningen ske enligt vissa regler – det får inte bara baseras på släktskap, utan det måste till exempel finnas krav på att man studerar eller uppfyller andra kriterier.

Legat, universellt förordnande och ändamålsbestämmelse

Ett testamente kan innehålla olika typer av förordnanden. Ett av de vanligaste är ett legat. Ett legat innebär att en person får en viss bestämd egendom – det kan vara en tavla, ett penningbelopp, rätten att bo i en bostad eller rätten till avkastningen från viss egendom, det vill säga så kallad nyttjanderätt eller avkomsträtt. Legatet ges antingen ut av dödsboet, som har huvudansvaret, eller av en viss arvinge eller testamentstagare som testator utsett.

En annan typ av förordnande är ett universellt förordnande. Det innebär att någon sätts i arvinges ställe och får hela eller en viss andel av kvarlåtenskapen. En person som fått ett universellt förordnande kallas universell testamentstagare och har en ställning likvärdig en legal arvinge. En sådan person blir dödsbodelägare, vilket innebär att hen har rätt att delta i förvaltningen av dödsboet och i beslut kring arvskiftet. Detta skiljer sig från legatarien, som inte är dödsbodelägare och därmed inte har samma inflytande.

Skillnaden mellan legat och universellt förordnande är tydlig i teorin, men i praktiken kan det ibland vara svårt att avgöra vad testator faktiskt har avsett. Det händer att ett förordnande ser ut som ett legat, men tolkas som ett universellt förordnande, särskilt om det framgår att testator velat ge testamentstagaren en ställning som liknar en arvinges.

En tredje form av testamentsförordnande är en ändamålsbestämmelse. Det innebär att testator bestämmer att viss egendom ska användas till ett särskilt syfte, utan att någon specifik person pekas ut som mottagare. Exempelvis kan testator ange att en fastighet ska användas för att ge skydd åt hemlösa katter, eller att en viss summa pengar varje år ska avsättas till skötseln av en familjegrav.

Vid en ändamålsbestämmelse är det dödsboet eller den som får egendomen som ansvarar för att syftet uppfylls. Om detta inte sker, kan många olika personer kräva att bestämmelsen genomförs – det kan vara arvingar, universella testamentstagare eller andra med rättsligt intresse. Om ändamålsbestämmelsen varit en central del i ett legat, och inte uppfylls, kan legatet återgå till dödsboet.

I vissa fall väcker ändamålsbestämmelser frågan om det snarare borde bildas en stiftelse. Enligt stiftelselagen krävs det att egendomen ska användas för ett visst ändamål, och att egendomen avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhetsmassa. Det är testators vilja som avgör – om testator tydligt uttryckt att pengarna ska förvaltas långsiktigt till ett visst syfte, talar det för att en stiftelse ska bildas. Men om det inte finns någon sådan avsikt, utan bara en önskan om ett visst användningsområde, är det fråga om en ändamålsbestämmelse.

Testamentstagarens rätt

En testamentstagare får ofta egendom med full äganderätt, vilket innebär att personen kan använda, sälja eller testamentera vidare egendomen helt fritt. Men testator, alltså den som skrivit testamentet, har rätt att begränsa denna äganderätt. En vanlig sådan begränsning är att testamentstagaren får egendomen med fri förfoganderätt. Det innebär att testamentstagaren visserligen blir ägare till egendomen, men inte får testamentera bort eller ge bort egendomen om det påverkar den del som efterarvingar har rätt till. Denna form av begränsad äganderätt påminner om situationen där en efterlevande make ärver före gemensamma barn – egendomen får användas fritt under livstiden, men ska senare gå vidare till någon annan enligt testators vilja.

Ett exempel på detta finns i ett avgörande från Nytt Juridiskt Arkiv år nittonhundratrettiosju, där testators hushållerska fick hälften av testators tillgångar med fri förfoganderätt. Testator hade samtidigt föreskrivit att hans arvingar skulle få efterarvet – alltså det som blev kvar efter hushållerskans död.

Det händer också att testator skriver i sitt testamente att någon ska få egendom med full äganderätt, men samtidigt föreskriver att egendomen senare ska tillfalla en annan person. I sådana fall tolkas testamentet som att den första personen endast fått fri förfoganderätt – det vill säga inte full äganderätt – eftersom det finns ett villkorat vidareförordnande.

Testator kan även bestämma att en person får nyttjanderätt till viss egendom, medan en annan person ska få äganderätten. Det innebär att den ena personen får bo i bostaden eller använda egendomen, men inte sälja den, medan den andra personen är den juridiska ägaren. I vissa fall kan testator bestämma att äganderätten ska avgöras längre fram i tiden, till exempel först när nyttjanderättshavaren har avlidit. Ett vanligt scenario är att testator inte har några barnbarn vid sin död, men bestämmer att när nyttjanderättshavaren går bort, ska eventuella framtida barnbarn få äganderätten. Det rättsliga förhållandet mellan nyttjanderättshavaren och ägaren regleras i ärvdabalkens tolfte kapitel, från paragraf två till nio.

Ett annat mellanting mellan fri förfoganderätt och nyttjanderätt är ett så kallat successivt legat. Det innebär att två eller flera personer ska få samma egendom i tur och ordning med full äganderätt. Den första personen får alltså äganderätten först, men sedan ska den gå vidare till nästa. För att skydda den andra personen i kedjan kan en god man utses, om det skulle visa sig att egendomen missköts eller riskeras att försvinna.

Ytterligare en variant är att någon får avkomsträtt, det vill säga rätt till avkastningen – exempelvis räntor, hyror eller utdelning – från en viss egendom, medan själva egendomen ägs av någon annan. Det kan vara en lösning när testator vill försörja en person under en viss tid utan att ge bort själva egendomen. Avkomsträtten skyddas genom möjlighet att utse en god man som ansvarar för att egendomen bevaras, och enligt utsökningsbalken femte kapitlet paragraf fem, kan egendomen inte utmätas för ägarens skulder så länge avkomsträtten gäller.