Ogiltighet och klander av testamente

Allt börjar med ett papper. Någon har skrivit, två vittnen har signerat, och nu ligger det där – ett testamente. Den som vill göra sin rätt gällande måste få arvingarna att acceptera det. Antingen nickar de och säger ja, eller så får de det delgivet. En vidimerad kopia räcker. Lämnas över i handen eller skickas med posten – det viktiga är att de får det.

Och arvtagare betyder inte bara de som står först i kön, utan också de som kommer längre fram, de som ska ärva efter någon annan. Om det ens är oklart om ett testamente finns, då kan det bli domstol. Fastställelsetalan, kallas det – att få prövat om det där pappret verkligen existerar.

När det gäller ogiltighet pratar man om två saker

• Nullitet
• Angriplighet.

Nullitet betyder att testamentet aldrig haft någon kraft. Det är ogiltigt från första stund. Det kan handla om ett testamente som strider mot lagen, som är förfalskat eller som rör egendom som inte fick testamenteras bort. Då faller det direkt.

Angriplighet är något annat. Då krävs handling. Någon måste resa sig och klandra testamentet. Det finns ett fönster på sex månader från det att arvtagarna fått ta del av testamentet. Om ingen gör något inom den tiden, då gäller det – även om det är fel i grunden.

En ensam arvtagare räcker. Det behövs inte någon allians. Den som klandrar kan göra det själv. Om domstolen går på hans eller hennes linje, då ogiltigförklaras testamentet – men bara för den personen. För övriga arvtagare gäller det fortfarande.

Man kan rikta klandret mot hela testamentet, eller bara mot en viss del. En viss förmånstagare, till exempel. Då faller bara det förordnandet – resten står kvar.

Vad kan ligga bakom en klandertalan?

För det första – om den som skrev testamentet inte hade rätt att göra det. Kanske var det något fel i hur testamentet upprättades. Vittnena kanske inte var närvarande på rätt sätt, eller så var ett vittne själv inskriven i testamentet. Då gäller inte den delen.

Det är den som vill att testamentet ska gälla som måste visa att allt gått rätt till.

Testamentet kan också ogiltigförklaras om det skrevs under påverkan av en psykisk störning. Det kan vara något långvarigt – en sjukdom – eller något tillfälligt, som chock eller rus. Men störningen måste ha påverkat innehållet i testamentet. Om det som står i testamentet ändå stämmer överens med vad personen skulle ha velat i klart tillstånd, då gäller det.

Det finns fall där personer varit omyndigförklarade men ändå kunnat skriva giltiga testamenten. Och när någon i livets sista stund skrivit ett testamente innan ett självmord, har det inte automatiskt räknats som ogiltigt.

En annan grund för klander är obehörig påverkan. Någon har kanske utnyttjat en svaghet, ett beroende, ett förtroende. Det kan också handla om att testator haft fel bild av verkligheten – trott något som inte stämde. Kanske om en person, kanske om ett löfte.

Även i dessa fall är det den som klandrar testamentet som måste bevisa det.

Det spelar ingen roll om det är en förmånstagare eller någon annan som påverkat. Det är testatorns vilja som ska värnas. Det finns inget utrymme för att väga in vad någon annan trodde eller hoppades. Det som räknas är vad testator ville – på riktigt.

Förmånstagarförordnande

Allmänt om livförsäkringar

Att teckna en livförsäkring är att gardera sig mot det ovisstaste av allt: framtiden. Man tryggar sin egen försörjning, och kanske ännu viktigare – skapar ett ekonomiskt skyddsnät för dem som kommer efter. Det är hela poängen.

Det som skiljer en livförsäkring från ett vanligt sparande är att försäkringsbeloppet kan falla ut i sin helhet, direkt när försäkringen börjar gälla – oavsett hur mycket pengar som betalats in. Det går inte att spara ihop till det skyddet på egen hand. Det är möjligt tack vare gemenskapen, den riskutjämning som sker mellan alla som tecknat samma slags försäkring.

Dagens regler finns i försäkringsavtalslagen från 2005. Den ersatte den gamla från 1927, men mycket är sig likt. Det betyder att rättspraxis från förr fortfarande har betydelse. Det nya är att lagen nu också tar upp gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar – något som tidigare saknades i texterna men fanns i verkligheten.

Avtalet berättar när försäkringen ska falla ut. Det kan vara när någon dör, eller när en viss händelse i livet inträffar – som att man fyller en viss ålder eller drabbas av sjukdom. Då inträffar ett försäkringsfall.

Ofta är livförsäkringar sammansatta. De kan gälla både vid liv och död. Ett exempel: pensionsförsäkringen. Den kan börja betalas ut vid 55 års ålder – eller tidigare, om försäkringstagaren dör innan dess.

För att förstå livförsäkringar talar man fortfarande om kapitalförsäkringar och livränteförsäkringar, även om dessa ord inte längre står i lagen. En kapitalförsäkring ger ett bestämt belopp. Det kan betalas ut direkt, eller i flera delar.

En livränteförsäkring fungerar annorlunda. Den ger regelbundna utbetalningar – så länge den person som försäkringen gäller för fortfarande lever. Det kan vara livsvarigt, eller tidsbegränsat, som i de vanligaste fallen där utbetalningarna sker under tio år. Men om personen dör innan perioden är slut, då upphör utbetalningarna. Och det som finns kvar går tillbaka till försäkringskollektivet.

Det är möjligt att beloppen i varje utbetalning är bestämda i förväg, men det totala värdet är rörligt – det styrs av hur länge livet varar. För både kapital- och livränteförsäkringar kan ett försäkringsfall inträffa både vid dödsfall och livsfall.

Den som tecknat försäkringen kallas försäkringstagare. Den person som försäkringen gäller – vars liv eller död triggar utbetalningen – är den försäkrade. Ofta är det samma person, men det behöver inte vara så. Det är till exempel fullt möjligt att en man tecknar en försäkring som faller ut först när hans fru går bort.

Enskilda personer kan teckna försäkringar själva. Men det finns också gruppförsäkringar, till exempel via fackförbund. Arbetsgivare tecknar ofta försäkringar för sina anställda. Det kan ske via individuella avtal, eller enligt kollektivavtal.

Här är texten omskriven för att användas som ljudinspelning, med alla förkortningar utskrivna och språket lätt anpassat för tydlig lyssning:

Vem kan förordna förmånstagare?

Det är försäkringstagaren som har möjlighet att bestämma att försäkringsbeloppet ska tillfalla en eller flera personer i form av ett förmånstagarförordnande, enligt fjortonde kapitlet, första paragrafen i försäkringsavtalslagen.

Med försäkringstagare jämställs i detta sammanhang även en anställd vars liv har försäkrats av arbetsgivaren, samt en gruppmedlem som är försäkrad genom en grupplivförsäkring. Det framgår av första kapitlet, femte paragrafen, nittonde kapitlet, tjugofjärde paragrafen, samt tjugonde kapitlet, trettonde paragrafen i försäkringsavtalslagen.

När det handlar om sammansatta försäkringar – alltså sådana som kan betalas ut både vid livsfall och vid dödsfall – så gäller ett förmånstagarförordnande som huvudregel endast vid försäkringstagarens död. Det följer av fjortonde kapitlet, fjärde och femte paragraferna, första stycket i försäkringsavtalslagen.

På det sättet kan ett förmånstagarförordnande fylla samma funktion som ett testamente, eftersom det innebär att försäkringstagaren själv bestämmer vem som ska få försäkringsersättningen, i stället för att ersättningen går till de legala arvingarna.

För att få förordna förmånstagare krävs samma rättsliga förmåga – det som kallas habilitet – som krävs för att få upprätta ett testamente. Det framgår av fjortonde kapitlet, första paragrafens andra stycke i försäkringsavtalslagen, med hänvisning till nionde kapitlet, första paragrafen i ärvdabalken.

Förordnandets form

Huvudregeln när det gäller att utse en förmånstagare är att försäkringstagaren själv bestämmer vem som ska vara förmånstagare. Detta görs genom ett egenhändigt undertecknat meddelande till försäkringsbolaget. Det krävs inte några vittnen för att förordnandet ska vara giltigt.

I vissa fall kan det framgå redan av försäkringsvillkoren vem som är förmånstagare. Det är vanligt vid gruppförsäkringar och försäkringar som bygger på kollektivavtal att ett standardiserat förmånstagarförordnande gäller automatiskt. Men försäkringstagaren har alltid möjlighet att ändra detta. Genom att skriftligen meddela försäkringsbolaget vem som ska vara förmånstagare kan försäkringstagaren sätta försäkringsvillkoren åt sidan.

Det finns inte någon motsvarighet till nödfallstestamente i försäkringsavtalslagen. Däremot kan ett skriftligt förordnande som försäkringstagaren gör i en nödsituation, enligt tionde kapitlet, tredje paragrafen i ärvdabalken, behandlas som ett meddelande avsett för försäkringsbolaget – och därmed få rättsverkan.

Återkallelse och tillägg

Huvudregeln är att försäkringstagaren, fram till dess att försäkringsersättningen har betalats ut, kan ändra eller återkalla ett förmånstagarförordnande. Det kallas för ett återkalleligt förordnande, och framgår av fjortonde kapitlet, andra paragrafen i försäkringsavtalslagen.

Ändringar eller tillägg görs genom ett skriftligt meddelande till försäkringsbolaget, enligt fjortonde kapitlet, tredje paragrafen.

Till skillnad från vad som gäller inom testamentsrätten, kan en försäkringstagare också lova att ett förmånstagarförordnande inte ska ändras eller återkallas. I så fall blir förordnandet oåterkalleligt. Detta kan vara nödvändigt för att uppnå det avsedda syftet med förordnandet, exempelvis att garantera en framtida försörjning för förmånstagaren. Det är särskilt vanligt vid långsiktiga överenskommelser, som vid en skilsmässouppgörelse.

Det finns inget formellt krav på hur ett oåterkalleligt förordnande ska utformas, men det brukar dokumenteras skriftligen. Det avgörande är att det finns ett löfte från försäkringstagaren att förordnandet ska stå fast.

Den som påstår att ett förordnande är oåterkalleligt har också bevisbördan för det. Ett oåterkalleligt förordnande begränsar försäkringstagarens rätt att själv förfoga över försäkringen. Det regleras i fjortonde kapitlet, nionde paragrafen i försäkringsavtalslagen.

Oavsett om ett förordnande är återkalleligt eller oåterkalleligt, har förmånstagaren ingen självständig rätt till försäkringen innan försäkringstagaren har avlidit. Det framgår av fjortonde kapitlet, åttonde paragrafen i samma lag.

Ett förmånstagarförordnande kan rikta sig till en eller flera personer som anges med namn, eller till personer som inte namnges men där deras relation till försäkringstagaren avgör vem som ska få försäkringsersättningen. Det kan till exempel röra sig om make, sambo, barn eller arvingar.

Förordnandet kan också innehålla instruktioner om hur ersättningen ska fördelas mellan flera förmånstagare, och det kan särskilja mellan kapitalbelopp och återbäring. Försäkringstagaren har möjlighet att, genom ett skriftligt meddelande till försäkringsbolaget, bestämma att ersättningen eller hela försäkringen ska utgöra förmånstagarens enskilda egendom i ett äktenskap. Detta regleras i fjortonde kapitlet, tredje stycket i försäkringsavtalslagen, samt i sjunde kapitlet, andra paragrafen, punkt fem i äktenskapsbalken.

I de flesta fall får förmånstagaren sitt försäkringsbelopp med full äganderätt. Men om förordnandet gäller en efterlevande make ser det annorlunda ut. Om försäkringen ingick i försäkringstagarens giftorättsgods och det inte står något annat i försäkringsvillkoren eller i omständigheterna, tillfaller hälften av ersättningen maken med full äganderätt. Den andra hälften får maken med fri förfoganderätt. Har försäkringen i stället varit försäkringstagarens enskilda egendom, får den efterlevande maken hela ersättningen – men med fri förfoganderätt, inte full äganderätt.

Det är också möjligt att förordna om successiva förmånstagare. Det innebär att man anger en andra person som ska få ersättning efter att den första förmånstagaren har avlidit. Det här har särskild betydelse för livränteförsäkringar. På så sätt kan försäkringstagaren styra vem som ska få de fortsatta utbetalningarna efter den första mottagarens död – och undvika att det som finns kvar går tillbaka till försäkringskollektivet. När det finns ett sådant successivt förordnande får den nya förmånstagaren ersättningen med full äganderätt.

Enligt lagen om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda barn, från år 1930, begränsas dock försäkringstagarens möjligheter att påverka framtida utbetalningar. Begränsningen liknar den som gäller för testamenten enligt nionde kapitlet, andra paragrafen i ärvdabalken.

Förmånstagarförordnandes ogiltighet

Ett förmånstagarförordnande kan underkännas på samma grunder som ett testamente. Det framgår av fjortonde kapitlet, första paragrafen i försäkringsavtalslagen, där det hänvisas till trettonde kapitlet, andra och tredje paragraferna i ärvdabalken.

Det innebär att samma regler som gäller för ogiltighet av testamenten också gäller här. Om förordnandet har tillkommit när försäkringstagaren varit påverkad av en psykisk störning – vare sig den är tillfällig eller varaktig – kan det ogiltigförklaras. Detsamma gäller om försäkringstagaren påverkats otillbörligt, till exempel genom att någon utnyttjat dennes oförstånd, viljesvaghet eller beroendeställning. Även om försäkringstagaren handlat utifrån en felaktig uppfattning – en så kallad motivvillfarelse – kan förordnandet bli ogiltigt.

En förmånstagare kan också förverka sin rätt. Det sker under samma omständigheter som när ett arv eller ett testamente annars skulle ha förverkats. Det framgår av fjortonde kapitlet, femtonde paragrafen i försäkringsavtalslagen.

Inom försäkringsrätten gäller dessutom en särskild huvudregel: om den försäkrade själv har orsakat att försäkringsfallet inträffar, är försäkringsbolaget som regel inte skyldigt att betala ut någon ersättning. Det är en regel som bland annat syftar till att motverka försäkringsbedrägerier och att premienivåerna ska kunna hållas rimliga.

För personförsäkringar uttrycks den här regeln i tolfte kapitlet, åttonde paragrafen, första stycket i försäkringsavtalslagen.

Men det finns undantag. Om försäkringsfallet har orsakats av självmord ska försäkringsersättning ändå betalas ut, förutsatt att mer än ett år har gått från att försäkringen tecknades till dess självmordet begicks. Det framgår av andra stycket i samma paragraf.

Om mindre än ett år har passerat kan ersättning ändå utgå – men bara om de efterlevande kan göra det antagligt att det inte finns något samband mellan självmordet och att försäkringen tecknades.

Inskränkning i testationsrätten

Allmänt

Rätten att fritt bestämma över sin kvarlåtenskap genom testamente ses ofta som en förlängning av den privata äganderätten – men den är inte obegränsad. Det finns materiella gränser.

För det första: giftorätten går före testationsrätten. En gift person kan genom testamente endast disponera över hälften av det som utgör makarnas giftorättsgods – även om det på pappret ser ut som att testator äger mer än sin make. Om testator ändå har testamenterat bort hela sin egendom och det vid bodelningen visar sig att en del av tillgångarna ska tillfalla den efterlevande maken, då går inte testamentet att verkställa fullt ut – om inte den efterlevande uttryckligen begär att varje make ska behålla sitt eget giftorättsgods. Det följer av tolfte kapitlet, andra paragrafen i äktenskapsbalken.

För det andra: efterlevande makes rätt enligt den så kallade basbeloppsregeln kan hindra ett testamente från att få fullt genomslag. Det framgår av tredje kapitlet, första paragrafens andra stycke i ärvdabalken. Basbeloppsregeln är en skyddsregel som garanterar den efterlevande maken ett visst minimibelopp – även om ett testamente skulle säga något annat. Den träder in oavsett om maken uteslutits från arv genom testamente eller på grund av att det finns särkullbarn som har rätt att få ut sitt arv direkt.

Det finns visst utrymme för tolkning kring hur efterarv ska hanteras när den efterlevande maken har fått hela eller delar av kvarlåtenskapen med stöd av basbeloppsregeln. Det diskuteras mer ingående längre fram.

För det tredje: bröstarvingar har alltid rätt till sin laglott – om de begär den. Laglotten utgör hälften av den arvslott som bröstarvingen skulle ha fått enligt lagen. Det betyder att även om testator har försökt att fördela sin egendom på annat sätt i ett testamente, kan en bröstarvinge begära sin laglott och därmed sätta gränser för hur testamentet kan verkställas. Det följer av sjunde kapitlet, första paragrafen i ärvdabalken.

Tidigare har laglotten beskrivits utifrån ett historiskt perspektiv. I nästa avsnitt fördjupas några av de mer aktuella frågorna kring hur laglotten fungerar i praktiken i dag.

Laglott

Den som är barn till den avlidne – alltså bröstarvinge – har alltid rätt till sin laglott. Om ett barn avlidit före testator, träder barnbarnen i dess ställe enligt principen om istadarätt.

Laglotten är hälften av det arv som varje bröstarvinge skulle ha fått om det inte funnits något testamente. Det framgår av sjunde kapitlet, första paragrafen i ärvdabalken.

Laglotten räknas individuellt. Om testator efterlämnar fyra barn, är arvslotten för var och en en fjärdedel. Då blir laglotten en åttondel för varje barn. Om ett av barnen gått bort men lämnat efter sig två egna barn, får de dela den åttondelen – alltså en sextondel var.

Eftersom laglotterna tillsammans utgör hälften av hela kvarlåtenskapen, brukar man säga att den andra halvan är den disponibla kvoten – den del som testator har rätt att fritt förordna om i ett testamente.

Laglotten är ett skydd. Den hindrar att testator helt fördelar bort kvarlåtenskapen till andra än sina barn, om de inte själva avstår.

Men laglotten utfaller inte automatiskt. Den måste begäras. Det görs genom att bröstarvingen begär jämkning av testamentet, vilket regleras i sjunde kapitlet, tredje paragrafen i ärvdabalken.

Begäran om jämkning ska framföras senast sex månader från det att testamentet har delgivits. Den kan riktas direkt till testamentstagaren eller tas till domstol.

Det räcker att begära jämkning – någon prövning behövs inte för att laglotten ska betalas ut. I praktiken sker det ofta vid bouppteckningen, där bröstarvingen meddelar sitt anspråk och detta noteras i handlingen.

Om någon bröstarvinge avstår från att begära jämkning påverkar det inte de övriga. Varje laglott är personlig. Den kan inte överlåtas till andra, och inte heller krävas in av bröstarvingens borgenärer. Det framgår av sjunde kapitlet, sjunde paragrafen i ärvdabalken.

Historiskt har laglotten haft två syften: dels att se till att barnen alltid får en del av arvet, dels att skapa rättvisa mellan syskon. Samtidigt har man försökt väga in den avlidnes rätt att bestämma själv. Genom att halva arvet alltid går till barnen, och den andra halvan kan testamenteras bort, har man försökt skapa en balans.

Bröstarvingar – alltså barn till den som gått bort – har rätt till laglott. Det är en rätt som följer blodet. Rättigheten går också vidare nedåt i generationerna. Om ett barn dött före föräldern, träder barnbarnen in i dess ställe.

Laglotten är hälften av den arvslott en bröstarvinge skulle ha fått om inget testamente funnits. Den är personlig. Fyra barn? Varje barn har rätt till en åttondel av boet, eftersom deras arvslotter är en fjärdedel och laglotten är hälften av det. Två barn till ett avlidet barn? De delar dess del, alltså en sextondel var.

Tillsammans utgör laglotterna halva kvarlåtenskapen. Resten – den disponibla kvoten – kan testator förfoga över som han eller hon vill.

Men det sker inte av sig självt. Laglotten måste begäras. Det sker genom att bröstarvingen begär jämkning av testamentet. Tidsfristen är sex månader från det att testamentet delgivits. Det räcker att framföra begäran, antingen direkt till testamentstagaren eller genom att väcka talan i domstol. Någon prövning görs inte – laglotten faller ut så fort begäran gjorts.

Begärs ingen jämkning, ligger testamentet fast. Men om en bröstarvinge avstår från att begära laglott påverkar det inte de andra – deras rätt är densamma. Laglotten är inte något som kan säljas eller tas av borgenärer. Den är skyddad och personlig.

Historiskt har laglotten haft två syften. För det första: att garantera barnen en del av arvet. För det andra: att skapa rättvisa mellan syskon. I dagens samhälle, där de flesta inte längre är ekonomiskt beroende av arv, har det första syftet förlorat kraft. Det betyder inte att arv saknar betydelse – bara att samhället ser annorlunda ut.

Det andra syftet – rättvisan – är inte heller utan brister. Ett testamente kan fortfarande ge tre fjärdedelar av arvet till ett barn, och bara en fjärdedel till det andra. Laglotten skyddar bara halva delen, och rättvisan blir därmed ofullständig.

År 1981 föreslog Familjelagssakkunniga att laglotten skulle avskaffas. Argumentet var att det skulle stärka efterlevande make eller sambo, och att testationsfriheten borde få större utrymme.

Men laglotten avskaffades inte. Ett av huvudskälen var att särkullbarn riskerade att förlora sin rätt. Laglotten blev kvar som ett skydd – i första hand för rättvisa mellan barn. Ett annat argument för att behålla laglotten var att hålla rättsordningen i de nordiska länderna samordnad.

Att varje bröstarvinge ska behandlas lika märks också i att förskott på arv ska räknas av från laglotten. Detsamma gäller gåvor som ges via testamente. Om en bröstarvinge har fått egendom både genom testamente och arv, och summan motsvarar laglotten, finns ingen rätt till ytterligare del.

Exempel:
A dör och lämnar efter sig två barn, C och D. Kvarlåtenskapen är värd en miljon kronor. I ett testamente har A förordnat att Röda Korset ska få 500 000 kronor, och att C och D ska få 100 000 kronor var. C och D får alltså 100 000 kronor i testamente, plus 150 000 kronor vardera i arv. Totalt 250 000 kronor var. Det är lika mycket som deras respektive laglott. Deras rätt är inte kränkt.

Däremot ska inte ett förmånstagarförordnande räknas av från laglotten, såvida det inte tydligt framgår att det varit försäkringstagarens avsikt. Sådana förordnanden kan ibland jämkas, men det sker i en särskild ordning.

Huvudregeln är att bröstarvingen får ut sin laglott när föräldern avlider. Men det gäller inte om efterlevande make är testamentstagare och bröstarvingen är ett gemensamt barn. Då får bröstarvingen vänta.

Testatorns vilja får inte försätta efterlevande make i en sämre ställning än vad lagen annars skulle ge. Om testamentet säger att efterlevande maken ska få allting med full äganderätt, kan bröstarvingen begära jämkning. I så fall blir bröstarvingen berättigad till efterarv i stället.

Utan jämkning får efterlevande maken större frihet – större disponibel kvot – och kan testamentera mer till vem som helst. Det kan även påverka en framtida bodelning med en ny make. Och egendom som innehas med full äganderätt kommer att fördelas mellan efterlevande makens arvingar, som kan vara en helt annan krets än den först avlidnes.

Även om gemensamma barn inte får ut sin laglott direkt vid den första makens död, kan det därför finnas starka skäl att ändå begära jämkning – för att säkra sin rätt till efterarv.

Men sambor har inte samma skydd som makar. Om två föräldrar levt som sambor gäller inte någon laglottsspärr till förmån för efterlevande sambo. Deras gemensamma barn har rätt att få ut laglotten direkt.

Någon rätt att skjuta upp arvet – som särkullbarn till en gift förälder kan göra – finns inte när det gäller sambor. Avstår barnet från arv till förmån för efterlevande sambo är det en definitiv handling.

Om barnet är underårigt kan inte heller barnets företrädare göra avståendet – utan måste i stället begära ut barnets laglott. Det framgår av föräldrabalken, femtonde kapitlet, sjätte paragrafen.

Den direkta rätten till arv för barn efter sambor kan skapa svårigheter. Sorgen efter dödsfallet möts av ekonomiska krav. Om barnen och den efterlevande sambon tillsammans ärver en bostad blir det samägande. Då följer särskilda regler för förvaltningen, som finns i elfte och fjortonde kapitlen i föräldrabalken.

När ett testamente överskrider den tillåtna hälften av kvarlåtenskapen, måste vissa förordnanden ge vika för att bröstarvingen ska få ut sin laglott. Om testamentet innehåller flera olika typer av förordnanden styrs prioriteringen av en särskild tolkningsregel i sjunde kapitlet, tredje paragrafen i ärvdabalken.

Regeln säger att legat går före universella förordnanden, och saklegat går före annat legat. I övrigt justeras testamentstagarnas rätt proportionerligt.

Laglotten är en värdemässig rätt – det handlar om ett visst värde, inte en viss sak. Bröstarvingen kan inte kräva att få en specifik fastighet, men enligt sjunde kapitlet, femte paragrafen i ärvdabalken, har bröstarvingen rätt att få egendom som kan disponeras fritt.

Det betyder att egendomen inte får vara belastad av nyttjanderätt eller annan begränsning som gör att bröstarvingen inte själv kan dra nytta av den. Ett villkor om att egendomen ska vara enskild egendom bryter dock inte mot den regeln – så länge det inte begränsar bröstarvingens möjlighet att själv förfoga över den.

Förstärkt laglottsskydd

Laglotten ger bröstarvingar rätt till en viss del av kvarlåtenskapen. Men skyddet sträcker sig längre än så. Genom regeln om förstärkt laglottsskydd i sjunde kapitlet, fjärde paragrafen i ärvdabalken omfattas även gåvor – när de i sitt syfte liknar ett testamente. Det handlar om sådana gåvor där det benefika, alltså den ensidiga fördelen för mottagaren, är det som dominerar.

Regeln finns där för att man inte ska kunna kringgå laglotten genom att ge bort tillgångar innan döden. Det spelar ingen roll om givaren haft som syfte att runda lagen – det avgörande är om syftet med gåvan varit att ordna successionen, alltså att redan i livet börja fördela arvet.

Två typer av gåvor kan aktualisera förstärkt laglottsskydd:
– Gåvor som ges när givaren vet eller tror att döden är nära.
– Gåvor där givaren fortsätter att ha nytta av egendomen fram till sin död.

I båda fallen handlar det om överföringar som inte förändrar givarens livssituation, men som påverkar hur mycket som finns kvar till arvingarna. Ett vanligt exempel är att någon skänker bort en fastighet men förbehåller sig rätten att bo kvar. Ett annat är upprepade bodelningar mellan makar där ena maken i praktiken för över egendom till den andra utan att det påverkar vardagen.

I rättsfallet NJA 1998 s. 534 ansågs inte förstärkt laglottsskydd tillämpligt eftersom mottagaren – Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien – fick äganderätten och rätten till avkastningen, och givaren förlorade faktisk kontroll.

Men i NJA 1985 s. 414 ansågs reglerna tillämpliga. En man förde genom flera bodelningar över sin förmögenhet till sin hustru, och dottern som var född utanför äktenskap blev därmed utan arv.

I NJA 2021 s. 605 klargjordes att vid en serie rättshandlingar som sammantaget innebär att bröstarvingar förlorar sin rätt till laglott, kan även äldre bodelningar vägas in. Det ska göras en helhetsbedömning.

Och i NJA 2022 s. 277 bekräftades att även om gåvan inte ges vid livets slut, kan avsikten ändå ha varit att undvika att en viss bröstarvinge ärver. Om det kan visas att givaren, exempelvis efter en konflikt, velat missgynna ett barn snarare än hjälpa mottagaren – då kan förstärkt laglottsskydd bli tillämpligt.

Om så är fallet behandlas gåvan som om den vore ett testamentsförordnande. Då läggs gåvans värde till kvarlåtenskapen vid beräkningen av laglotten. Värderingen sker utifrån gåvans värde vid dödstillfället – inte när den gavs.

Exempel:
A dör och efterlämnar fyra barn och en kvarlåtenskap på 600 000 kronor. Ett år före dödsfallet skänkte A en fastighet till ett barnbarn. Vid gåvotillfället var den värd 500 000 kronor, men vid dödsfallet hade värdet stigit till 1 000 000 kronor. Om omständigheterna gör att gåvan träffas av regeln i sjunde kapitlet, fjärde paragrafen, ska gåvans värde läggas till kvarlåtenskapen – alltså 1 600 000 kronor. Laglotten är då 200 000 kronor per barn. Eftersom de bara får 150 000 kronor var från kvarlåtenskapen saknas 50 000 kronor per barn.

Det går även att angripa förmånstagarförordnanden med stöd av förstärkt laglottsskydd. Det klargjordes redan i rättsfallet NJA 1948 s. 232.

Sedan år 1988 gäller dock en särskild jämkningsregel i fjortonde kapitlet, sjunde paragrafen i försäkringsavtalslagen. Där sägs att ersättning ur en försäkring kan fördelas på ett sätt som är skäligt – oavsett vad arvsreglerna säger. Det har ibland tolkats som att den nya regeln utesluter tillämpning av reglerna om förstärkt laglottsskydd.

Men det finns undantag. Exempelvis om någon inför sin död betalar in stora belopp till en livförsäkring med en viss förmånstagare – då kan det ses som en gåva i lagens mening. Särskilt om försäkringstagaren behåller kontrollen, till exempel genom möjligheten till återköp.

I sådana fall kan regeln i sjunde kapitlet, fjärde paragrafen tillämpas – även på försäkringar.

Om laglotten inte kan täckas av kvarlåtenskapen, kan gåvomottagaren bli skyldig att återbära vad som saknas. Om egendomen inte längre finns, ska värdet ersättas. Återbäring kan krävas inom ett år från det att bouppteckningen avslutats.

Om det finns flera gåvomottagare och flera gåvor, måste alla stämmas in – annars kan inte laglotten beräknas korrekt.

Det spelar ingen roll om gåvomottagaren kände till syftet bakom gåvan eller inte – återbäringsskyldigheten gäller ändå.

Men det finns ett undantag. Regeln ska inte tillämpas om det finns särskilda skäl.

Exempel:
– I NJA 1942 s. 609 hade gåvomottagaren arbetat länge för gåvogivaren mot låg ersättning, vilket lett till sjuklighet. Domstolen ansåg att särskilda skäl förelåg – ingen återbäring krävdes.
– I NJA 1954 s. 517 hade sonen till arvlåtaren tidigare utnyttjat henne ekonomiskt. Då ansågs dotterns gåva skyddad – hon behövde inte betala tillbaka.

Men att en bröstarvinge själv fått gåvor under livet, med uttrycklig uppgift att de inte ska räknas som förskott på arv, räcker inte som särskilt skäl.

När en bröstarvinge både är arvtagare och efterarvinge till sin förälders make, kan även regeln om vederlag i tredje kapitlet, tredje paragrafen i ärvdabalken bli aktuell – särskilt vid gåvor mellan makar.

Det viktiga är alltid helhetsbilden: vad ville givaren egentligen? Och vilka rättigheter har de som blivit kvar?

Jämkning av förmånstagarförordnande

När det finns ett förmånstagarförordnande till en livförsäkring, tillfaller försäkringsbeloppet den insatta förmånstagaren direkt. Det ingår alltså inte i den avlidnes kvarlåtenskap. Det framgår av fjortonde kapitlet, sjunde paragrafen i försäkringsavtalslagen.

Syftet med detta är att försäkringsersättningen verkligen ska komma förmånstagaren till del. Enligt lagens förarbeten bör man utgå från att försäkringstagaren haft goda skäl att välja den mottagare som angivits.

Eftersom beloppet inte ingår i kvarlåtenskapen påverkar det inte heller beräkningen av laglotten. Det gör att ett förmånstagarförordnande kan användas som ett verktyg för att stärka en efterlevande makes eller sambos ekonomiska ställning – på bekostnad av bröstarvingar.

Men bröstarvingar har ändå möjlighet att begära jämkning av ett sådant förordnande, enligt andra stycket i samma paragraf. Det gäller oavsett om förordnandet är återkalleligt eller inte.

Jämkning ska ske om förordnandet leder till ett oskäligt resultat för den bröstarvinge som begärt jämkning. Bedömningen ska göras fristående från vad som hade gällt om beloppet hade ingått i kvarlåtenskapen.

Istället görs en helhetsbedömning. Man ser på skälen bakom förordnandet, och väger in den ekonomiska situationen för både förmånstagaren och bröstarvingen.

Om den efterlevande maken är förmånstagare, är det enligt förarbetena sällan fråga om ett oskäligt förordnande – i varje fall inte när det gäller gemensamma barn. Ett vuxet barn förväntas kunna försörja sig själv. Ett barn som är underårigt ska få sina intressen tillgodosedda av den efterlevande maken.

Men annorlunda kan det se ut för ett särkullbarn. Om barnet har behov av försörjning och inte har fått tillräckligt skydd genom arv eller pension, kan jämkning bli aktuell. Även om särkullbarnet är ekonomiskt tryggat, kan jämkning bli möjlig om barnet tydligt har missgynnats – särskilt om det skett genom flera rättshandlingar där efterlevande make och nya barn gynnats på bekostnad av särkullbarnet.

I rättsfallet NJA 1995 s. 423 fick två särkullbarn jämkning av ett förmånstagarförordnande som gynnat faderns barn i ett nytt äktenskap. Särkullbarnen fick 15 000 kronor var av försäkringsbeloppet. Det var tingsrätten som fastställde detta belopp. Högsta domstolen prövade därefter inte nivån på ersättningen, utan bara om jämkning kunde ske överhuvudtaget.

Att bröstarvingen kan få efterarv i framtiden, när den efterlevande maken dör, kan tala emot jämkning. Men det är inte alltid avgörande – särskilt inte om den ekonomiska snedfördelningen är tydlig redan vid första dödsfallet.

Talan om jämkning ska väckas inom ett år från det att bouppteckningen efter försäkringstagaren avslutades. Det framgår av fjärde stycket i fjortonde kapitlet, sjunde paragrafen i försäkringsavtalslagen.

Denna talefrist motsvarar den som gäller vid talan enligt regeln om förstärkt laglottsskydd i sjunde kapitlet, fjärde paragrafen i ärvdabalken.

Testamentstolkning

När någon skriver sitt testamente vill den något. Den vill att kvarlåtenskapen ska gå dit den önskar. Men när orden väl ska förverkligas, då är testatorn borta. Tystnaden faller tung, och kvar finns ett dokument. Ett viljebrev. Men vad menade den som skrev det? Vad händer om den som skulle få något redan är död, om huset är sålt, eller om testator brutit kontakten med mottagaren innan livet tog slut?

Testamentet är utgångspunkten. Men om det lämnar frågor, om orden är öppna för tolkning, då ska vi försöka fånga testatorns verkliga vilja. Inte vad arvingar eller testamentstagare tror eller hoppas – utan vad testator faktiskt ville. Det kallas för viljeteoretisk tolkning.

Man läser inte bara bokstäverna. Man lyssnar mellan raderna. Man väger orden mot livet som levdes. Men formkravet sätter gränser – tolkningen måste kunna kopplas till det som står i testamentet.

Har det smugit sig in ett skrivfel eller ett missförstånd – om testator exempelvis använt ett begrepp utan att förstå vad det betyder – då kan man ändå gå på viljan bakom, så länge den är tydlig.

Och om vi inte kan veta vad testator faktiskt ville? Då går vi på vad han eller honskulle ha velat – den hypotetiska viljan. Den kan bli viktig när mycket förändrats sedan testamentet skrevs.

Faller även det? Då kliver de legala tolkningsreglerna in. De står i elfte kapitlet, paragraferna två till nio, i ärvdabalken. De är inte absoluta – de gäller bara om inget annat framgår.

Några av dessa regler:

– Ett legat ska tas från dödsboet innan något annat delas. Det ska inte dras från någon särskild arvinges lott.

– Om inte allt räcker till: saklegat går före penninglegat. Resten fördelas proportionellt.

– Finns inte egendomen kvar? Då faller förordnandet – det blir utan verkan. Man får inte något annat i stället.

– Är egendomen belastad – med pant, nyttjanderätt, servitut – får man ta den som den är. Ingen kompensation betalas ut.

Dör testamentstagaren före testator? Då kan dennes barn, eller barnbarn, ibland träda in. Men bara om de tillhör den krets som kunnat ärva testator enligt lagen. Det krävs inte att testamentstagaren själv var arvsberättigad.

Det här blev tydligt i ett fall från 1991. Testator hade skrivit ett testamente till en kvinna han varit tillsammans med under 1940-talet. Hon dog före honom. Men han hade sagt att hennes släktingar skulle få det hon annars fått. Och det fick de – trots att de inte var släkt med honom.

Accrescens – när en lott går till de andra:

Om testamentet rör hela boet, och en av mottagarna inte kan ta emot sin del – då går den delen till de andra universella testamentstagarna. Det kallas accrescens.

Men först ser man om någon annan har rätt att träda in i mottagarens ställe. Finns ingen sådan, fördelas lotten på övriga.

Accrescens används också om ett legat inte kan verkställas, men resten av testamentet gäller universella testamentstagare.

Om kärlek tar slut före döden:

När ett testamente riktar sig till make eller sambo, utgår man från att det handlar om att stärka den relationen. Men om förhållandet tagit slut – eller skilsmässa hunnit begäras – då gäller inte testamentet längre, enligt ÄB 11:8.

Inbördes testamente – ömsesidig vilja

Två personer kan skriva ett gemensamt testamente till varandras förmån. Vanligt bland makar och sambor. Men det kan också vara syskon, vänner – människor med ett band.

Alla testamenten kan återkallas. Men om den ena plötsligt ändrar allt, så att den andra parten blir bedragen, då kan det få konsekvenser. Enligt ÄB 10:7 kan man mista rätten till det man själv blivit lovad i det inbördes testamentet.

Ett exempel: två makar skrev ett inbördes testamente – full äganderätt till den efterlevande, efterarv till några namngivna personer. När ena maken dog skrev den andra ett nytt testamente som stred mot det första. Högsta domstolen ansåg att ändringen inte väsentligt rubbade grunden för det inbördes testamentet. Men den efterlevande kunde bara bestämma över sin egen del – inte över vad som egentligen skulle bli efterarv.

När testamentets ord inte räcker

Om det uppstår tvist om hur testamentet ska förstås, får domstolen avgöra. Det finns inga särskilda regler för hur eller när en sådan tvist ska tas upp. Det kan vara mellan arvingar och testamentstagare – eller mellan testamentstagare sinsemellan.

En talan kan handla om vem som har bättre rätt till viss egendom, eller om att fastställa vad som gäller. Den som påstår att något ska tolkas på ett visst sätt måste kunna visa varför.

Men ibland räcker inte bevisningen. Ibland går det inte att veta vad testator ville. Då faller testamentet – och den legala arvsordningen tar vid.

När det är något som hände efter testamentets tillkomst som gör det omöjligt att verkställa, då är testamentetoverksamt. Det är inte samma sak som ogiltighet, som handlar om fel som fanns redan från början.

Tolkning av förmånstagarförordnande

När ett förmånstagarförordnande ska tolkas börjar man på samma plats som vid testamentstolkning: med försäkringstagarens vilja. Det är den subjektiva avsikten som styr, så långt den går att utröna. Men här är ofta bevisläget svagare.

Till skillnad från testamenten finns det sällan vittnen. Ofta finns inte heller något samtal, något antecknat motiv, inga ord alls från försäkringstagaren. Förmånstagarförordnanden är ofta standardiserade – färdiga formulär där försäkringstagaren bara kryssat i ett alternativ. Då är det svårt att tala om en personlig viljeyttring.

Därför blir de lagstadgade tolkningsreglerna i försäkringsavtalslagen särskilt viktiga. Men precis som vid testamenten gäller reglerna bara om inget annat uttryckligen framgår – de är så kallade presumtionsregler. Det framgår av fjortonde kapitlet, fjärde paragrafen i försäkringsavtalslagen.

När det gäller individuellt pensionssparande hänvisar lagen däremot bara till en av tolkningsparagraferna – inte till den som säger att reglerna är just presumtioner. Det verkar vara ett lagtekniskt förbiseende. Det rimliga är att även dessa sparformer ska tolkas i linje med spararens vilja, om det går att visa vad den viljan var.

Representation och accrescens

Två regler som speglar testamentsrätten är representation (någon träder i en avliden förmånstagares ställe) och accrescens (fördelning till övriga om en mottagare fallit bort). Dessa finns i fjortonde kapitlet, femte paragrafen, tredje stycket, punkt ett och två. Men de gäller bara om inget andrahandsförordnande finns.

Vid pensionsförsäkringar är tolkningen mer begränsad – där kan bara make, sambo och barn utses som förmånstagare. Det slås fast i både försäkringsavtalslagen och inkomstskattelagen.

Tydning av allmänna uttryck

Det är vanligt att ett förordnande använder generella begrepp – sommake,barn,arvingar – istället för namn. Då styr lagen hur dessa begrepp ska förstås:

–Make, sambo, registrerad partner – avser den som faktiskt är i relation med försäkringstagaren vid dödsfallet. Om en skilsmässoansökan är inlämnad, gäller förordnandet inte – förutsatt att det är återkalleligt.

–Barn – betyder försäkringstagarens bröstarvingar. Ersättningen delas mellan dem som om det vore ett arv.

–Arvingar – betyder samma sak som enligt ärvdabalken: den krets som ärver enligt lag.

Om förordnandet sägermake och barn, och inget annat preciseras, delas ersättningen lika mellan parterna: hälften till maken, hälften till barnen tillsammans.

Om det bara finns barn eller bara make, får den kvarvarande hela ersättningen.